Såhär liten var jag en gång i tiden. Med korkskruvlockar som stod åt alla håll och envis som få. Bilderna har jag fotat av från morfars fotoalbum någon gång i tiden, och jag skulle gissa att de är tagna 1994-1996 någon gång. Pottfrillan bredvid mig är min kusin David, han som var utklädd till båt i inlägget under. Tänk vad tiden går fort. Idag fyller jag nitton.

Igår hade jag lite vänner över på middag, för att fira födelsedag. Temat var något halvluddigt; ovan havet eller ute till havs. Inte lika maxat som förra året, men likväl mysigt. Med lanternor, fyrar, miniskepp, snäckor, båtar som flöt omkring i bålen och båtkuddar på stolarna kunde man ju nästan tro att man befann sig till havs.



David var upphov till många skratt när han kom i kvällens bästa utstyrsel. En båt, som han jobbat på i tre dagar. Ankaret gick att dra ut och in, och vi vek oss dubbla av skratt varje gång han skulle igenom en dörr eller dörröppning; han var nämligen lite för bred varje gång. Men jag var hemskt imponerad.


Där var pirater och sjökaptener.




Och fiskare

Till middag åt vi lax med fetaost-sallad, olika såser till och två sorters hembakt bröd. Gott!

Eftersom mitt födelsedagsfirande på något sätt varje år lyckas krocka med melodfestivalen, och Alex är schlagerfantast, så var det sen bara till att bänka sig i soffan klockan åtta. Bäst var Salem och Annika & Ebbas twitterkommentarer via text-tv i realtid.
Vi åt Pavlova till efterrätt medan vi tittade.

Koncentrationen var hög. Och jag vet inte vad jag gör med handen.

Jag hade prickiga strumpbyxor till min sjömansklänning, och det var jag nöjd med. Egentligen skulle jag haft en sådan där vit sjömanshatt också, men den idén gick inte helt enligt planerna.

Resten av kvällen satt vi i soffan och lekte lekar med penna och papper och kiknade av skratt. Skrattade så jag grät, konstaterade att min mascara är vattenfast. David spexade med sin båt med jämna mellanrum.

Fick ingen bra bild på min sjömansklänning, men, likväl.

Hade två blå och vit-prickiga rosetter i håret också. Men det syns nog knappt för det blev inga jättebra bilder.

Det verkar inte som att det är meningen att jag ska kunna komma hem till Sverige smärtfritt. Igår stod jag först i en halvtimme och väntade på det försenade tåget till flygplatsen, varpå de meddelade att det inte skulle komma några tåg då Victoria Station....slutat funka? Nej jag vet inte vad som hände, men där stod jag i alla fall och klockan tickade och tågen gick inte. Det hela slutade med att jag och fyra andra totala främlingar delade på en taxi. Taxi i rusningstrafik, ingen höjdare. Klockan var strax efter 18, flyget gick 20.05 och det skulle ta åtminstonde en och en halv timme så dags på dygnet.

Men, vi hann. Och det var en väldigt intressant taxiresa med utbyte av flera spännande historier.

Där fanns en svensk som skulle med samma plan som jag. Han var operasångare, hade bott i Shanghai men residerade numera i London. Det fanns också ett australienskt par som skulle till Berlin över helgen. De bodde i London sedan två år tillbaka. De hade flyttat dit för de inte ville bli vuxna på riktigt och stadga sig med villa och barn som alla deras vänner gjorde. Så de flyttade till London i stället. "When are you going to come home and grow up?", brukade deras vänner fråga dem. De hade fina australienska dialekter. De skulle till Sverige i vår och bad om tips. Sen var där slutligen en kvinna från Holland, som hade bott i Melbourne i fem år, och rest över hela världen och nu precis varit på en arbetsintervju i London. Hon berättade om den gången hon varit i norra Kina och skulle flyga till Hong Kong, men efter en mardrömsresa innehållandes bland annat en tyfon och en massa annat som gått fel hade det slutat med att hon med baggage i handen promenerat över gränsen. Och så jag. Jag var inte lika spännande, kunde bara berätta om mitt snökaos-dygn på Gatwick sist jag flög, att jag bott i USA när jag var yngre och att jag nu bodde i London men skulle hem till Sverige över helgen.

Jag kom på efteråt att ingen av oss någonsin introducerade sig ordentligt, i all stress. Jag vet inte vad någon av dem heter i förnamn. Men det var en väldigt spännande taxiresa.

Idag är jag 18 år och 364 dagar. I 17 minuter till.

Som ni kanske har sett så har det dykt upp en liten mailadress här till vänster: carywbloggen@hotmail.se. Där kan ni i alla fall nå mig, om ni undrar saker eller så. Eller bara vill säga hej. Idag har varit rätt bra faktiskt, barnen och jag har haft riktigt trevligt ihop. Vi har varit i parken och lekt gungleken (en speciell lek som brukade lekas på rasterna i mellanstadiet, när jag var ung, haha), middagen var uppäten på tjugo minuter, vi har skrattat och vi har kramats. Daniel envisades för övrigt vid läggdags med att han skulle sova i sin sovsäck. På golvet. Mitt förslag om att åtminstonde lägga sovsäcken i sängen var inte tillräckligt hardcore tydligen, så nu ligger han där nere på golvet i alla fall. När alla barnen kommit i säng halv-somnade jag i soffan framför någon musik-topplista på MTV och vaknade när Matt kom hem vid halv tio-tiden.

& När jag läser igenom det här känns det som att jag har en ung mamma-blogg. Hm.

Mitt hår samarbetar inte, det behöver klippas. Här i London är det barmark och det har duggregnat idag, men på fredag åker jag hem över helgen till vad jag förstår är ett episkt snökaos i Sverige? Jag hoppas sannerligen inte detta resulterar i att jag måste spendera en natt på flygplatsen igen? Nej tack. För övrigt har jag fortfarande bara målade naglar på ena handen. Oddsen är att det bara kommer nötas bort med tiden snarare än att jag kommer till skott med att måla den andra handen. Jaja....

I söndags träffade jag en annan au pair, Amanda, som tog kontakt med mig via bloggen. Livemusik på puben i Putney börjar nästan bli tradition på söndagskvällar ju. Hemskt trevligt var det i alla fall! Såhär såg jag ut då, med otvättade lockar som blivit platta för att jag sovit på dem (och sedan började jag göra en ansträngning med plattången för att det skulle bli platt på riktigt, men jag orkade inte, så jag slutade). Kjol från Indiska, t-shirt och kofta från Urban outfitters, och armband från Indiska och KyssJohanna.

Förövrigt, haha, (insåg precis hur tydligt det syntes) så började jag på söndag förmiddag måla mina naglar svarta. Angelique visste att jag letat svart nagellack, så hon kom hem med Chanels Black Satin åt mig. Hon hade fått det men konstaterade att hon inte alls passade i det. Dock kom jag inte längre än till vänstra handen (och i skrivande stund, tisdag kväll, sitter jag fortfarande med bara ena handen målad). Så seg tjej alltså!

När jag flyttade till London i september skrev jag i bloggen att; det kommer nog inte ändras så mycket här. För jag ville ju inte bli en sådan där au pair-blogg som bara skriver om vad barnen åt till lunch och att idag har vi lekt den och den leken och blablabla. Jag kände att det räckte med att man i verkligheten blev som en nybliven liten mamma som inte kunde prata om annat än barnen och vad de ställt till med på sistonde, eller uppfostringsmetoder och matvanor när man var och fikade eller ute med andra au pairer. Hursomhelst är det väldigt många av er som efterfrågat ett au pair-inlägg, och jag ska se vad jag kan få ihop. Det är så komplext, så konstigt, så svårt att sammanfatta. Bara en au pair förstår en au pair, sa jag till Amanda igår.

Alltså. Ord.

Det är ju bland det vackraste som finns.

Jag har ett dokument här på datorn som heter quotes. Det är fyllt utav allt möjligt; allt ifrån enkla textrader, till låttexter, till bokutdrag, till saker som kända människor har sagt, till saker jag skrivit själv, till filmcitat och allt där emellan. Jag skulle kunna göra ett kilometerlångt inlägg med bara massa fina formuleringar som får det att vända sig lite i hjärtat.

Men såhär en söndagskväll (natt?) kommer sju stycken som jag av olika anledningar sparat.

random musings.


?

i can feel your pain - manchester orchestra

the perks of being a wallflower
the boy who blocked his own shot - brand new


alice in wonderland
private practice



kennedy garrett

Om en vecka och en dag fyller jag nitton. Detni.

Här kommer lite fler bilder från den där dagen när Anna var helt guldglittrig.



Nu är det äntligen helg! & det här blev ett ordfattigt inlägg, men alltså. Det blir så ibland.

puss

Igår var jag i en väldigt negativ sinnesstämning, så jag tänkte kompensera med berätta hur saker har blivit bra idag.

---

- När man måste ställa klockan på en helt omänsklig tid på morgonen finns det en del saker som kan hända som gör allting bra ändå, fastän man vaknar och gör allting i slow motion. Bland annat att någon säger "Karin, there's a huge parcel for you by the door"
Superstora paket levererade innan man ens ätit frukost, det kan jag leva med.

- Sen att man både hinner och har lust o äta frukost sådär omänslikgt tidigt är ju bra bara det, men när det finns coco pops (min senaste guilty pleasure) och mjölkmannen levererat ett lass kall mjölk till dörren. Då blir det ännu bättre.

- Att bussen kommer helt perfekt, så att man kommer fram tidigare än beräknat. Då kan man hinna till Starbucks, och den annars frusna promenaden som följer bussresan blir genast lite lättare.

- Om solen skiner jättemycket, då bryr man sig inte lika mycket om att det är kallt ute, utan man virar bara glatt halsduken ett extra varv och småler.

Såhär fint sken solen över takåsarna. Och såhär såg det ut med diana-lensen.


Det objektivet är inte så ljuskänsligt, så jag tänker att det blir bättre när det är soligt och fint i vår och sommar.

- När barnen är på playdates och after school clubs, så man inte behöver hämta dem förren senare, då har man tid att ta sin 365 i dagsljus, och det gillar jag. Men idag ville inte fokuset som jag så det blev skarpt på fel ställe. Men ändååååå. (ps. mitt hår har inte alls den där färgen...)

- Och slutligen; när man har en massa vouchers på Boots, då kan man köpa läppstift lite extra billigt. Till exempel Cherry från No7.

---

Så därför borde jag väl tycka att idag varit en bra dag, och sluta vara negativ.

Idag har jag varit på en shoppingsväng i Hammersmith & tagit självporträtt till 365-projektet i Richmond Park inför cirka 300 rådjur och en massa prommenerande människor, det var ju lite obekvämt o så. Men vad vet jag, kanske tittade de bara på rådjuren. Rådjuren tittade i alla fall. Lunchade på Pret nedsjunken i en fåtölj med en god bok, jag gillar det stället alltså. Jag har ätit coco pops utan mjölk, för mjölken var slut. Men jag hade redan hällt upp och ställt undan kartongen när jag insåg det, så det kändes jobbigt att fixa med o hälla tillbaka. Jag har ebayat hem en gitarr, det känns bra, jag saknar att spela gitarr. Men mina fingertoppar har blivit mjuka, konstaterade jag när jag var hemma över jul - så det kommer nog kanske göra lite ont igen. Nåväl.






Imorrn ska jag leka med Appolie. Hon är två år och gillar att dricka låtsasté
ur små porslinskoppar och snurra runt runt runt med utsträckta armar till musiken på radion.

Igår hade jag ställt in mig på att bara vara hemma, ta det lugnt & pyssla med diverse småprojekt. Klockan hann knappt bli ett dock, innan det började klia i hela kroppen efter att göra någonting. Vältajmat smsar Johanna precis då och frågar om jag inte ska med till Richmond Park en sväng. Vi promenerade till Pembrook Lodge, cirka 45 minuters gång från parkgrinden. Trots gegga och gråa skyar var det helt fantastiskt uppiggande. Väl framme tog vi en välförtjänt fika, njöt av helt magnifik utsikt över Thames Valley och tinade fingrarna.

Bland annat diskuterade vi den Parisresa vi hoppas kunna göra i vår, det är ju så smidigt när man är i London att bara ta tåget och komma upp mitt i staden sen. Det här lär väl inte bli förren frammåt maj dock, så nu är vi ju ute i rätt god tid. Hursomhelst tänkte jag eftersöka lite Paristips -- framförallt på boende. Om ni har erfarenhet av några bra hostel eller liknande som ligger väldigt centralt och inte är tokdyra så får ni gärna dela med er av lite tips! Nu ska jag ut o fota, hoppas på lite golden hour-sol!