Orkar inte skriva om allt, sa jag kopierar fran min resedagbok istallet. Sjukligt langt, jag vet, men det ar val skrivet mest for mina foraldrars och mamma&pappas skull I suppose. Ursprungligen i alla fall.

Jag har nu spenderat min sömnlösa morgon med att skapa en resdagbok, främst på mamma o pappas begäran, även om oddsen är större att jag kommer pränta ner mina tankar i bloggen mer än här. Men nåväl, jag ger det väl ett försök i alla fall.

Resan började med en tidig morgon på Arlanda, och efter check in och frågor om jag hade packat ner knivar, vart väskorna hade befunnit sig från det att jag packade dem och sådant lämnade jag ifrån mig bagaget med en total vikt på 39,5 kg. Detta innebär, nu när jag lämnat ifrån mig godis och dylikt till Hellmers, att jag har ca 10 kg plats i mina väskor för utökad packning till hemresan.

Tullen kom jag också igenom utan problem;; mannen kikade lite på mitt boardingkort, tittade på baksidan av mitt pass (han öppnade det inte) och släppte sedan igenom mig. Köpte en tidning och lakritskritor till Ann-Sofi, men sedan gick jag o satte mig vid gaten.

Första resetappen; Arlanda till Newark, nio timmar gick alldeles utmärkt. Satt på samma rad som en trevlig Amerikan som inte tyckte jag hade någon dialekt utan kunde lika gärna haft engelska som förstaspråk. Det tyckte jag var fint sagt. Framför en fanns monitorer med touchscreen, på vilka man kunde se på film, tvserier, lyssna på musik och spela spel. Det fanns även en 'Flightplan' där man kunde se vart planet befann sig, vilken höjd, hur långt man hade rest och hur långt det var kvar, temperaturer, vart i världen det var natt&dag osv. Det blev ändå lite segt mot slutet, men resan var väldigt bekväm; vi hade desutom en tom plats mellan oss på raden, så det blev gott om plats.

Kom sedan igenom tull, immigration, border control, baggage claim och hela packet på en knapp halvtimme. Det var trevligt. Eftersom jag visste vad jag skulle förvänta mig tog jag det med lugn och behärskning, och de som jag inte visade passet för trodde väl jag var Amerikan (alla andra var så hispiga; va, ta av skor? Jacka? Waah) så jag slussades smidigt igenom.

Fyra timmar hade jag sedan på Newark; planet hade landat tidigt, och allt gick ju så fort att komma igenom, så jag strosade omkring. Spenderade en timme med att gå igenom Borders, bokaffären. Jag älskar bokaffärer. Gick och kände på böckerna och läste på baksidan och valde sedan med nogrannhet ut en bok som jag köpte som färdlektyr till resten av resan. Emil frågade innan vad det första jag skulle äta när jag kom fram var, och det blev en Hot Chocolate m Cream fran Starbucks, en small cup with a scoop of Cookie Dough Ice Cream från Ben&Jerry, mums, och en fruktsallad som inte var alls lika god som den såg ut, tyvärr.

Efter fyra långa timmar i all min ensamhet där jag drev omkinrg på den enorma Terminal C som var del av en ännu enormare flygplats (de hade monorail mellan terminalerna) var det dags för etapp 2. Sex timmars flygresa mellan Newark och LAX, Los Angeles.

Den här resan var värre. Jag satt långt fram, så jag fick boarda bland de sista. När jag kom in var alla Over Head Compartments redan fulla, så jag fick välja mellan att checka in mitt hadnbagage eller ha det framför mig. Jag ser sedan ut över raderna, (det stod stilla, folk höll på att sätta sig osv.) och försöker räkna vilken rad som är nr tio. Blicken landar på en liten mittplats mellan två stora karlar. Jippee, just my luck.

Klämmer mig in där; bagaget får inte helt plats under stolen framför, så jag får ha fötterna på det. Fruktansvärt obekvämt, jag kan inte sträcka på benen på hela resan. Vid det här laget är jag väldigt trött; varit vaken sedan fem på morgonen, och nu är klockan ca 23.00 i min dygnsrytm. Men jag sitter i mitten; jag kan inte luta mig någonstans, inte ha benen någonstans, inte se ut och inte komma ut i gången och sträcka på mig utan krångel. Det var en lång, seg flygresa.

Anländer slutligen i Los Angeles, det är bara att gå rakt ut till baggage claim eftersom vi kom med inrikesflyg, och väskorna kommer efter en stund båda två. Träffar Anna och Ann-Sofi och det blir lite sentimentalt kramkalas. Fast inte så väldigt, för det enda som kändes konstigt var just att det inte kändes konstigt. Kunde lika gärna varit en vecka sen vi träffades som åtta månader.

45 minuter tog det ungefär hem till Hellmers sedan, och det var ganska ljummet ute. Inte kallt alls, men man kände ju att solen hade gått ner. Kände mig lika hemma med dem som jag gjorde när de bode i Sverige, och det var ju trevligt. Jag kom över min svimfärdiga trötthet och övergick till att vara lite sockerkickshyper, men efter att ha varit vaken i 28 timmar (sov inget på planen) gick jag slutligen och lade mig i den himmelska dubbelsäng med massor av kuddar och puffigt täcke som jag tilldelats.

Nu är klockan 9.01 Tisdag morgon; trots att jag varit vaken så länge igår vaknade jag 07.32 imorse. Jag har inte lämnat sängen än dock.

Over and out

(Ps. det luktar verkligen USA utomhus. Det är verkligen en speciell doft. En underbar doft. Har saknat den.)