Att spela brännboll i klänning är en raffinerad konst, men faktiskt inte lika svårt som det kanske verkar. Midsommar bjöd på växlande väder, men det var faktiskt bara en liten stund på kvällen som det regnade en aning. Midsommarmirakel? Vi grillade, spelade kubb, åt tonvis med färsk frukt, spelade spel, åt kladdkaka och tårta, promenerade i regn, spelade brännboll, lekte på en brygga, spelade dragspel & fyrhändigt på piano, tittade på förlängning & straffar i Turkiet-Kroatien matchen (omg), drog dåliga skämt på alldeles för låg nivå, vek tidningshattar, analyserade Bamse, skrattade väldigt mycket och upptäckte att det är Alex som ligger bakom de extremt onödiga artiklarna om Bamsefigurer som varit med i serien en gång på Wikipedia. -Jag har alltid undrat vad för sorts människor som gör sånt //Andreas. På kvällen när vi prommenerade omkring, besökte Dansbanan som vi betraktade på avstånd och inte riktigt ville beblanda oss med de medelålders dansande paren, lekte på bryggan och Julia hade sin nära döden upplevelse då hon trampade på en grotesktstor padda (säkert 1 dm i diameter) hade kofta, tights och skor åkt på. Men jaa...barfota är fint det.

Klantig som jag är så glömde jag extrabatteriet och batteriladdaren i USA. Smidigt värre. Kameran dog alltså igår, men jag lyckades blåsa liv i den tillräckligt länge för att lägga över lite bilder på datorn. Förhoppningsvis kan jag åtminstone knäppa ett par under midsommarafton imorgon. I vilket fall så kommer Anna hem till Norrköping på lördag, så i helgen bör jag kunna få fatt på batteriet igen. Ibland är man bra dum alltså. Är just mitt uppe i projektet städa mitt rum; är klar med alla nationella prov och sådant nu, så nu har jag äntligen tid att ta tag i den röra som uppstått. Den är inte liten... Hursomhelst, i Tisdags for jag in till staden {skolan} för att göra Matte D i fyra timmar, och trampade omkring i randig tröja och vita converse, med Håkan Hellström spelandes i öronen. Trevligt, sånär som på matten då. Men allra bäst är det ju hemma vid det gula huset, fågelkvittret, vattnets kluckande och alla gröna träd. Ja, om man nu syftar på Norrköping, Sverige alltså.
 

Var vaken i 35 timmar i går.
Sen sov jag.
Nu packar jag upp sista resväskan.
Det är grått och regnigt.
Jag har huvudvärk.
Allt är konstigt.
Det är ensamt.

Välkommen hem.

Min ljuvliga Nikon D60 med 18-135 mm objektiv har anlänt. Den är Nikons minsta model på digitala systemkameror hittills, och ni må tro att den är så söt och behändig (eller näpen, som Micka säger). Den är alldeles, alldeles underbar.

Att handla böcker i USA är en helt annan upplevelse än i Sverige. I sverige kommer man in i den kala affären, tittar lite. Kanske hittar man något som verkar bra, plockar med sig det, går till kassan. Sedan är man klar. Kanske kommer man hem och tycker att boken är bra, kanske suger den. End of story. Amerikanska bokaffärer är paradiset. Det är...som Disneyland. Okej, alla kanske inte delar min kärlek till att läsa, men ändå.

Ta Barnes & Noble till exempel. Jag och Anna kom dit (ja, vi har varit där flera gånger, men ändå) för att kika i specialutgåvan av Eclipse, där första kapitlet av Breaking Dawn (som kommer ut i Augusti) skulle finnas med. Vi letar upp kopian, och sätter oss sedan smack ner på golvet mellan gångarna och läser. Det är heltäckningsmattor, gott omplats mellan hyllorna, fåtöljer lite här och var. Det ligger en Starbucks på nedervåningen. Lite här och var sitter folk rättuppochner och läser. Jag och anna spenderar flera timmar där. Läser början på vissa böcker, ställer tillbaka en del, gillar en del och plockar dem med sig. Man sitter där på golvet lutad mot en hylla i lugn och ro, i en värld av böcker. Det blir inte mycket bättre än så. Dessutom är alla böcker på engelska. Yumm. Och de böcker man köper sedan är bra. Man vet att man gillar hur författaren skriver, och att boken passar en. Jag skulle kunna bo där. Typ.

På bilden är iallafall senaste skörden. Thirteen reasons why, Jay Asher - lite snyftvarning på den. Två Jodi Picoult böcker. En ny Dee Henderson och bok nr 6 i Zion Covenant serien. (Ja Elin, du får läsa dem efter mig)

xx

Nu går det inte att lägga in den här låten i bloggen, då bandet själva har 'disabled embedding' av videon. Men för att lyssna på den vackra låten med den charmiga videon, tryck här. Sen är i princip alla Augustana låtar bra, så om du gillar den här och inte har hört dem förut så har du mycket god lyssning att se fram emot.

Vi hoppade in i bilen och körde till en halvfärdig konstruktion ett par minuter bort. Där håller de på att uppföra s.k. Dorms, där grupper som våran kan bo när de kommer ner för att hjälpa till. Matt och Daniel började arbeta med att sätta dit dörren, medan vi andra började måla. Vi målade väggar och tak på insidan vita, både på under- och övervåningen. Mot slutet på övervåningen hade jag och Anna..ganska roligt, och det blev väldigt mycket skratt. Gifford, en vän till Mary, kom också. Vi hade helt otippat träffat honom på Starbucks på Fashion Island ett par dagar innan, men han bor egentligen i sin lilla stuga på mexikanska stranden. Att han kom och började skämta gjorde väl inte situationen mer seriös, men kul hade vi!

Sedan åkte vi tillbaka till barnhemmet, försökte skrubba det mesta av malplacerad färg på cirka fem minuter, innan vi åter hoppade in i Mary's van. Gifford körde före i sin bil, och ledde vägen mot Tijuana. Där skulle vi stanna och äta på någon liten tacorestaurang. Hursomhelst parkerade vi iallafall där, gick förbi några randiga djur som var en korsning mellan åsnor och zebror, gick förbi...alla möjliga ställen, målade kor och annat kliche. Så där satt vi. Jag och Anna åt äkta mexikanska quesadillas, (Anna smakade dessutom på Gifford's hjärntacos, haha) drack iskall Fresca och var allmänt nöjda med livet. En jukebox spelade lite random musik, och vi satt mest och log. Det var en sådan där stund som man inte riktigt vill ska ta slut. Men, eftersom vi i det här läget glömde ifånen i bilen, så har vi bara ännu sämre mobilbilder från detta. Haha. Jaja, klantigt, jag vet.

Sedan återgick vi till bilen, Gifford gav sig av hemmåt sig, och vi satte fart mot bordern. Efter att ha irrat omkring lite, och frågat ca 6 personer om vägbeskrivning mellan bilrutorna när traffiken momentärt stod stilla, såg vi plötsligt border control. Men, något var fel. Vi hade hamnat traffikmässigt så att vi bara kunde svänga av i en lane, så simpelt var det. Men, Mary och Vicki började finssa lite i framsätena, och när vi tittade ut så såg vi ett stängsel på vänster sida...och på andra sidan det såg vi 10 filiga köer med bilar efter bilar; border control. Men, vart var då vi? I våran kö fanns det bara en bil framför oss. Oops. Vi hade hamnat i VIP-lane. VIP-lane får man åka i om man betalat ca $10000, lämnat in alla uppgifter om hela sitt liv till granskning av staten osv. Vi kunde iallafall inte göra något åt situationen, så vi åkte fram. Mary förklarade situationen, och lite tveksamt släppte mannen igenom oss. Vi fick inte köra igenom helt dock, utan körde fram för double check typ. En annan man kom fram, kikade på den orange lappen under vindrutetorkaren, och dubbelkollade allas pass etc. Who's Anna, Who's Karin, Which one's Mary...körde han lite kvickt och tittade in genom bilrutan. Han frågade lite kort hur vi hade hamnat i VIP-lane, vad vi hade gjort i Mexico etc. Mary förklarade vad som hade hänt , "Have you ever had that happen where you just can't..." och efter några sekunders tystnad småskrattade han. "Yes". Så vi undvek ca fem timmar kö vid border control och kom in från Mexico på en kvart. Ingen dubbeltittade eller kommenterade ens att det var två svenskar ute och irrade vid mexikanska gränsen, han ögnade igenom våra pass och lämnade tillbaka dem. Piece of cake.

Sedan åkte vi mot home, Newport Beach. På vägen tillbaka sov Matt & Katie, medan jag, Anna, Mary och Vicky hade djuba samtal om allt ifrån morbida släktningar till hur man hanterar sin tonåring. Det blev en liten terapistund (mamma du skulle varit stolt över mig, haha), där jag och Anna redde ut en liten familjekris. Vicky var så tacksam efteråt att hon nästan grät av lättnad när hon följde våra råd och det löste sig. För att göra en lång historia kort. Haha, låt oss säga såhär: mellan mig och anna; väldigt olika men ändå så lika, och våra två väldigt olika men ändå ack så lika mödrar, i kombination med att vi tänker alldeles för mycket - Been there done that. Vi vet allt om hur tonåringar fungerar, och hur deras mödrar fungerar. Nu har vi även bevis i baggaget på att det stämmer. Hursomhelst var bilfärden hem väldigt trevlig och intressant. Vi blev avsläppta utanför huset, och så var den dagen slut.

Efter att ha åkt längs den Mexikanska kusten i ca 45 minuter kom vi fram till Open Arms Daycare. Open Arms tar alltså hand om barnen under dagen då föräldrarna jobbar; ser till att de kommer iväg till skolan, betalar för skolgång, ger dem mat etc. Annars skulle dessa barn (som är mellan åldrarna 4 månader och 11 år typ) vara hemma ensamma på dagarna och sedan hamna på barnhem.

När vi kommer fram hjälper vi först till att bära in lite grejer, fixa iordning lite saker till Heidi & Daniel som vi hade med oss (whoot, IKEA prylar). Heidi & Daniel är missionärerna som jobbar med Open Arms. Heidi är amerikan (och gradvid i sjunde månaden), och Daniel är uppväxt med just den här bakgrunden, i Mexico, fast utan Open Arms med i bilden. Sedan ska vi ut och leka med barnen. Det var ju lite besvärligt till en början; anna har ju läst spanska i massa år, medan jag är engelska, svenska & franska all the way liksom. Menmen, anna lärde mig Mi amo, Como tiamo och sånt, sen kan man ju lite smått och gott. Typ, bien och muy bonita. Efter ett tag var leken iallafall i full gång, och jag manövrerade tre gungor på samma gång. Skickligt må ni tro. Världens sötaste ungar var det iallafall.

Sedan gick vi in och åt lunch, paninis och jordgubbar. Smarrigt. Sedan var det dags att framföra det eminenta skådespel vi övat på i bilen på vägen dit; Noas Ark på spanska. Eftersom jag var språkligt begränsad fick jag den stora äran att vara diverse djur. Barnen älskade det, och efteråt byggde vi lerdjur med dem i all världens färger i en ganska lång stund. Gjorde man något de tyckte fint, kom barnen med sina lerkluttar och bad en göra åt dem också. En ny fras; uno minuto, lärde jag mig då, där de stod uppraddade och jag hade massa beställningar. Jag gjorde säkert tio elefanter.

Efter ett tag gick vi ut igen, och lekte med barnen på gården. Det var full rulle konstant, och barnen skulle kramas, och bäras, och puttas på gungan, och köras i flygplanet, och åka rutschkana och sitta på trapetsen. När det sedan var dags att åka vidare, vid klockan 2 ungefär, ville de knappt släppa taget, utan kramades hårt och länge och såg lessna ut. Ack, de var så söta!!!

Mexico var fullstandigt fantastiskt!

Klockan 5.30 borjade dagen med att mobilen borjade lata I hoga toner, och talade om att det var dags att stiga upp. Efter en snabb dusch och noll aptit satte vi oss I bilen, jag, Anna och Gustaf (som skulle ner till stranden och surfa). Vi anlander till kyrkan vid 06.25, och motestiden var 06.45. Det var inte en sjal dar. Nar fortfarande ingen hade anlant vid 06.41, alls, gick jag och Anna over gatan och kopte kaffe, varm choklad och en bagel pa Starbucks. Sedan kom vi tillbaka, och da stod en minivan pa parkeringen. Tids nog, och sent som Amerikanare brukar, kom vi ivag; Mary och Vicky, jag och Anna och pastorsbarnen Matt och Katie Fischer. Vi gav oss ivag soderut langs kusten, men inte forren vi varit pa en liten detour. I lilla Oceanside finns det en nast intill hemlig plats, som inte manga kanner till. ?Old Money? familjer fran Pasadena ville ha nagonstanns att spendera sommrarna vid stranden, sa de byggde en liten franskinspirerad by, en gated community med sma rara hus och vackra tradgardar, precis vid stranden. Har hade Mary ett hus, sa hon tog oss in i den lilla gated communityn och visade oss runt. Det var sa vackert! 90% av husen ags fortfarande av nedkomlingar till de familjer som byggde husen pa 20-talet. (VIcky hade tydligen jobbat som reseledare ett tag, sa vi fick en redig turistguidetur langs hela vagen till mexico)

Vi fortsatte mot Mexico, och val frame vid gransen stannade vi till pa Starbucks, samt korde igenom en ?Car insurance drive through?, dar Mary kopte 24 mexikansk bilforsakring. Sedan stannade vi till pa Starbucks, innan vi ater satte oss I bilen. Det var som ett skamt hur latt det var att komma in I Mexiko. Vi korde langs en vag , korde mellan ett par staket, over en bro genom bordern typ (bordern var ett hogt stangsel, och sedan en typ betongvallgrav), och sedan var vi dar. De kollade inga papper, inte bilen; ingenting. Vi var till och med tvungna att lite forvirrat fraga ?Ar vi I Mexico nu?? Yes, det var vi. Ola!

Vi glomde kameran hemma, och hade bara Annna's iPhone. Darav den nagot diskuterbara bildkvaliten... De ar dessutom tagna genom bilfonstret, haha.

---

Jag ar trott, men har sa sjukt mycket att beratta, sa jag fortsatter pa Mexicoresan ordentligt imorrn
Puss!