Lyssnar på John Mayers nyaste & funderar. Spontanbio, skratta så man kiknar när man frusen promenerar längs en london-gata i natten med en älskad vän och att veta att man lever. Att saker är så annorlunda nu för tiden men att det känns bra. Äta glass. Ett täcke som är jättestort och jättemjukt. Musikaler och besök från Sverige snart igen. Snart jul. Grejer som är fina helt enkelt.

Och sen människor som man inte borde tänka på och hade slutat men som kommer och påminner om sin existens och försvinner lika fort och sen så är det kört igen men lika hopplöst som innan. Sönderblåsta lockar (som på bilden), slutsålda biljetter, jobba långa dagar hela tiden. Borde sova mer på nätterna men gör inte det och mornarna blir en dimmig röra av snoozande och vilja fortsätta drömma.

Men man lever ju.

Det ser ut som om jag är ett uppgivet litet barn på den första bilden...