Jag tror jag gillar den första bilden bäst, sen vet jag inte mer. För övrigt så är det såhär jag gått omkring idag under dagen, jag älskar den här varma London-hösten. Nog för att vi haft kyla som trängt ända in i ryggmärgen och jag tänkte att nu är det kört, men plötsligt kommer en dag då man kan gå i klänning och tights och tänka oh vad varmt det är. Idag har jag tagit inte bara en utan två långpromenader och liksom vandrat runt mekaniskt och känt tusen saker på en och samma gång, först i solsken sen i mörker. När jag promenerar gör jag det, jag går omkring och känner och tänker och stänger ut övriga världen en liten stund. För övrigt så är jag så glad att höstlovet snart är slut så att alla barn börjar gå i skolan igen. Fy vilken vecka det varit. Känner mig som höstlovs-Grinchen.

Här kommer frågor och svar tillslut; det blev en massa au pair-frågor, inte helt förvånande kanske. Haha. Fotografierna är dag nittioett från 365-projektet. Följer ni det? På min Flickr finns i alla fall en massa bilder som inte alltid publiceras här.

hur bor du? bor du hos familjen du jobbar hos eller bor du ensam?
Jag bor hos familjen. Jag har två rum och eget badrum, ni kan se ett inlägg om det här

hur fick du jobbet som au pair?
Jag började söka privat, det finns en massa sidor online där au pairer och familjer båda kan lägga upp profiler och så kan man hitta varandra. Där satt jag dagarna i ända och klickade, men i slutändan så var det faktiskt genom kontakter. Familjen jag är hos frågade en familj de kände, om deras tidigare au pair visste någon. Hon skickade vidare förfrågan till sin syster, som skickade vidare den till Johanna, som skickade vidare den till mig. De andra hade redan familjer osv, och jag är så himla nöjd att denna trillade ned i mitt knä sådär tillslut, för det är en fantastisk familj. Vi mailade och pratade på telefon flera gånger innan.



hur ser en vanlig jobbdag ut för dig?
Jag skulle kunna vara klyschig och säga att ingen dag är den andra lik, men medan det är sant så är det ju ett ganska innehållslöst svar. Måndag, tisdag och onsdag jobbar jag långa dagar, torsdag och fredag jobbar jag jättekorta dagar. Jag brukar styra med hushållssysslor under förmiddagarna. 11.45 slutar yngsta barnet skolan, och i början av veckan brukar jag hämta honom. Då är det lunch, gå till lekparken, bygga pussel, baka, gå på playdates, cykla och sådant som gäller. Han är en liten galning, så det är ett måste att komma ut och göra av med lite energi, puh. Mamman jobbar deltid, så hur dagen fortskrider beror på hur hennes schema ser ut. Ibland hämtar hon de två äldsta, som slutar 15.20, ibland gör jag det. Sen är det balett och tennis och "art yard" och simning och massa grejer som gäller --  vi brukar hjälpas åt att få iväg dem till rätt ställe. Ibland lagar jag middag åt barnen kring kl 5, ibland gör mamman det. I början av veckan jobbar jag till bad- och läggdags. Torsdag och fredag har jag använt upp de flesta av mina timmar i början av veckan, och jobbar bara litegrann. Torsdag är som de andra dagarna, men inte så lång. Fredag kommer städerskan, så då är det i princip bara att ha hand om ett av barnen två timmar på eftermiddagen medan de andra två är på swimming, och fixa med middag tills de kommer hem. Ibland blir det inte alls såhär utan helt annorlunda.

(Och nu kom det precis ett barn och slängde sig om halsen på mig och skulle kramas god natt;
bästa delen på jobbet? Det är mysigt och efter det går de o lägger sig, haha)



hur långt utanför london bor du?
Alltså, jag bor ju smack in the middle av London (okej, sydvästra), egentligen; London är ju stort.  Men jag antar att
du åsyftar kärnan, med Big Ben o hela kittet. Det tar mig ca 20 minuter på tåget från min station till Waterloo Station.

Hur gör man för att dämpa saknad?
Man köper en biljett tur och retur till London och kommer och hälsar på mig och spenderar en helg med
att kramas och dansa och prata hela nätterna, samtidigt som vi lyssnar på bra musik, konstant.



hur länge har du fotat?
Hmm, jag skulle nog säga sen april 2008. Då började jag använda systemkamera och blev
intresserad på riktigt, sen köpte jag min systemis i början av juni, två månader senare.

hur pass okej är lönen?
Den är bra. Men jag tror man tjänar mer om man är au pair i USA. Av mina au pair-vänner är jag nog den som tjänar minst, men jag jobbar bara 25 timmar i veckan medan flera av dem jobbar tio timmar om dagen. Med tanke på att man inte har några egentliga utgifter vad gäller mat och husrum så kan man leva rätt gott om man vill. Från mitt tidigare budget-tänk som kretsat framförallt kring studiebidrag, städlön och en månad åt gången, lever man helt plötsligt från vecka till vecka för det är så man får betalt, men med typ samma kontantflöde i omlopp.
(ehehehhe, hej pappa, jag sparar och håller i pengarna och så, heh)



hej! jag undrar lite hur du tacklar det här med hemlängtan borta i england? och så undrar jag hur det går med bilkörningen? :) ha det fint!
Hejhej! Ja du, det där med hemlängtan, det svänger väldigt mycket fram och tillbaka. Jag tänkte innan jag åkte att jag har ju bott utomlands förut, både med och utan föräldrar, det här är väl inte så farligt. Och det hade säkert varit mindre omställning om jag åkt till t.ex. USA där jag faktiskt bott tidigare. Jag hade aldrig varit i England innan. Det var svårare än jag trodde faktiskt, just att flytta in hos främlingar sådär, men genom en kombination av att jag är och alltid varit väldigt envis och självständig, har en jättebra värdfamilj, och har flera vänner från Sverige som jag kände sen innan på plats även de som au pairer gör att det går rätt bra ändå. Fy vad glad jag är att jag har dem här.

Bilkörningen går inte alls än, men förhoppningsvis snart. Då det mesta ligger inom gångavstånd, och det är lätt som en plätt att åka buss o sånt, så det har inte riktigt funnits något behov utav det. Det är mest för att jag inte vill glömma bort hur man kör bil tills jag kommer hem som jag vill köra nu, haha.

Vaknade och fick för mig att jag skulle äta gröt. (Det händer inte ofta.) Stod och rörde i kastrullen, fortfarande inte färdigklädd, tio minuter innan jag skulle träffa Johanna för att fika. Genomgick en klädkris. Lät blåsten ta all kontroll över mitt nyvakna hår, och anlände andfådd tio minuter efter utsatt tid och en mindre powerwalk. Där satt jag och Johanna sen och visionerade i ett par timmar. Jag ser väldigt nyvaken ut på bilden.

Höstsolen stod i brand, när vi begav oss på en väldigt hurtig promenad in i Richmond Park. (Snart kommer ni väl tro att jag bor där inne, men det gör jag inte, jag lovar) Fotade Johanna bland magiska solstrimmor, fallna kastanjer och höstlöv. Ni kan se alla bilderna här.

Slog oss ner bland höstsovande ormbunkar. Solen sken för det mesta. Det blåste en hel del.
Tror jag försöker säga något med mitt hårryckande -- ingen aning om vad dock.

Sa "Jag har blommiga tights på mig" cirka tvåhundra gånger under dagen, varje gång följt av ett förnöjt fnitter.
Köpte dem igår nämligen när jag var i Kensington på en liten shoppingrunda, och kände mig väldigt nöjd med det.

Det var i slutändan bara att kapitulera inför blåsten; begreppet frisyr var ett minne blott (inte för att jag inledde dagen med att ha någon, men i alla fall). Vi begav oss hem till mig, där vi åt pizza och dansade loss till julmusik i vardagsrummet. Mycket värd dag.

ps. det känns som att jag bara säger tack tack om och om igen när ni ger mig beröm för mina fotografier, men ni får inte tro att det någonsin blir ett tomt ord, för mitt hjärta gör verkligen ett glädjeskutt varenda gång ni säger något fint.

Det här är Johanna. Utan henne vore allt här i London lite sämre, tror jag allt. Nog mycket sämre, till och med. När jag tröttnat på att fota mig själv (vilket jag gör cirka en gång om dagen med anledning av mitt 365-projekt) så får jag fota henne. Det är bra grejer det.

Idag har varit en fabulös dag, som utmynnat i fantastiska visioner. Och såhär såg den ut genom mitt 365-projekt.



Mer om den egentliga dagen senare. Sen har jag ju lovat att svara på era frågor -- jag har inte glömt, på hedersord.
Ni kan ju fortsätta i det här inlägget om ni vill så kommer det imorrn eller nåt.

Johanna hjälpte mig ta dessa bilder-- det är svårt att fokusera manuellt när man sitter i ett träd ovanför en fors förstår ni.

fyra saker:
1. Idag använde jag min nya plommonlila kappa med guldknappar för första gången. Jag gillar den!
2. Ni ser nog inte riktigt armbandet på första bilden, men det är ett av mina favoriter. Det kommer från Pilgrim, jag fick det i 18-årspresent av finfina vänner. Hittade det i fodret på en utav mina jackor förra veckan -- det hade trillat in genom ett hål i fickan. Jag blev jättelycklig, då jag veckan innan det hade sett en bild på mig själv där jag bar det och kommit på att jag inte visste vart det var, antog att det blivit kvar i Sverige men kunde inte komma på vart det skulle vara i så fall.
3. Pappersflygplan i miniformat.
4. Efter en uppochner-vecka börjar jag känna igen mig själv igen, det här ska nog gå bra.

Svårt att tro att jag bor i ett hetsigt London, non? Detta är min pärla.









Osminkad och trött efter en emotionellt utmattande vecka, det är bara onsdag (nästan torsdag) men mitt huvud är redo att gå på helg. Men jag och Julia pratar på skype och planerar helgen då hon kommer på besök, och allt känns genast lite bättre. Jag hade helt gett upp hoppet på den här dagen, trodde inte det skulle bli annat än grått och molnigt, men se kvällskvisten bjöd på bländande vacker sol. Men det är höst på riktigt nu, kallt ända in i ryggmärgen-höst, och det är på med kappa och kängor och handskar och ändå är det fruset. Jag känner mig lite uppochner-ig, orkar inte känna efter mer ikväll. Så på med musiken och krypa ner under täcket känns ungefär lagom.
(& Waitrose hade extrapris på B&J-glass. Det är trevligt, och lite farligt.)

Jag har bott i USA, och bor nu i England, och har rest en hel del. Summan av kardemumman är nog ändå i slutändan att när det kommer till mat så finns det inget som slår det svenska, när det kommer till vardagsmaten. Visst kan jag ibland bli sugen på saker som till exempel bara finns i USA, men inte på samma sätt som jag blir sugen på svenska saker när jag varit utomlands en längre tid, eller vill baka och sakerna man behöver finns inte till hands. Okej, det kanske inte är så konstigt eftersom jag är uppväxt med svensk mat, men allvarligt talat, filmjölk och start-flingor. Skogaholmsbröd med leverpastej. Hur gott?! Nu har jag i alla fall varit i svenska affären i Westminister och spenderat en mindre förmögenhet på det man hemma tar för givet finns i kylen. Så värt det.

ps. ni glömmer väl inte frågestunden HÄR?

Lördagens bästa kommentar:
"By the way Karin, I got four tubs of Ben & Jerry's for you, they're in the freezer"

1. Igår var jag uppe i ottan för att klä på barn, få i dem frukost och sedan lämna av dem i skolan. På väg dit stannade vi till i bageriet för croissanter (ja, jag har förresten blivit beroende av chokladcroissanter, men det var inte anledningen till besöket denna dag). Hursomhelst infann sig en mycket speciell känsla. Skolkänslan. De där kalla morgonarna, dag ut och dag in där man på något sätt existerar inom en ram utav läxor och måsten, tider att passa, frusna fingrar och dagar så långa att man under höst och vinter-halvåret inte ens alltid hinner se solen om dagarna. Just då och där kände jag mig så lycklig, ända in i benmärgen, att jag får göra något annat än att plugga ett tag. Ingen ångest över att kvällen blir för sen, att man inte pluggat tillräckligt inför ett prov, nej inga prov överhuvudtaget. Men. Vissa saker saknar jag, när jag funderat lite längre. Som alla människor och alla skratt. Och Unnis blåa mapp där hon avslöjar att det är hon som är Batman.


2. Jag har ännu inte upplevt en fika som slagit denna. Varm choklad och en massa kakor och kex på ett tak med utsikt över ett höstigt Norrköping. Den blåvit-rutiga madrassen hittade vi i trappuppgången på vägen upp. Sockar på fötterna och halsdukar och koftor och jag & Mika satt där i fyra timmar och när vi gick därifrån var himlen ett mörker och stadens alla fönster och lampor utgjorde ett förundrande konstverk.


3. Höstlöv. Jag har en hatkärlek till hösten, jag tål inte hösten, den gör något med mig. Men ibland. Ibland när man har på sig sin allra största och varmaste kofta (som jag sörjer att den blivit kvar i Sverige men det är ok för Julia får ta med sig den till mig), en stor stickad halsduk, och strumbyxbeklädda ben som slutar i de där madicken-kängorna som värmer fötterna så bra. Då kan man känna sig glad, om nu också höstsolen skulle skina genom flerfärgade löv, och man vill nästan bara dansa längs trottoaren, även den klädd i löv. Synd att det inte känns så oftare. Jag saknar koftan.


4. I bloggvärlden talas det en del om att första snön nått Sverige. Är det sant? Här väntar jag fortfarande på den där kylan som slår ända in i märgen, och är innerligt tacksam att den inte infunnit sig än. Även om det ser såhär smågulligt ut genom farmors köksfönster klockan sju en snöig morgon.

Och ni glömmer väl inte att fråga om sånt ni undrar?

Snart får jag skapa en egen kategori för allt klotter på min handled.

Jag har nästan slutat skriva i den här bloggen, känns det som. Jag har så himla mycket jag vill skriva egentligen, behöver skriva. Men det blir så fel att skriva där alla kan läsa, och ni anar inte hur många gånger jag skrivit ut långa inlägg och sedan bara markerat allt och tryckt på delete. Och så får ni en massa bilder istället. Men men, en bild säger ju mer än tusen ord, visst? Anywho, jag tänkte att vi tar en frågestund, för liksom, varför inte?
Fråga på!

Jag, Johanna & Stina såg 500 days of Summer på bio idag. Den var, i äkta blogganda, himla fin. I äkta indie-film-stil är den en minst sagt värdig efterföljare till filmer som Garden State och Nick & Norah's infinite playlist. Helt fantastiskt snyggt gjord, originell samtidigt som den kunde vara lite klyschigt charmig.

Den innehöll origami-fåglar och arm-teckningar, hårband och älskade Zooey i vackra klänningar. Ja hur skulle jag inte kunna gilla den, ni som läst min blogg ett tag förstår säkert. Den har premiär någon gång i slutet av oktober i Sverige, tror jag. Se den. Den är feel good-filmperfektion, eller nästintill.

Och soundtracket; ni måste lyssna, om ni inte redan gjort det. Här.

Ibland är det så mycket jag vill skriva, men det slutar oftast med att jag inte skriver någonting. Inte här, inte nu.

En bok har en utsida och en insida. Visst tycker jag om när utsidan är fin; vackra bokryggar uppradade i hyllan, fina omslag, fina titlar. Böcker staplade och uppradade utan ände. Jag älskar böcker, lukten av en ny bok, känslan av att bläddra. Men insidan. Inte sagt att den inte ska vara fin, men jag har aldrig någonsin förstått mig på människor som när man lånar en bok säger "vik inte in hörnen", eller "lägg inte boken öppen och uppochner". För mig finns det inget finare en en välläst bok. Där man viker in ett sidohörn varje gång man läser något som man bara inte får glömma vart det stod, stryker under sådant som betyder lite extra mycket, en sida som visst råkar påminna om att man hade med sig boken till stranden eller de där tårfläckarna på sida tvåhundratrettiofyra för man kunde inte inte gråta. Sen är det ju förstås hemskt irriterande, alla de gånger man läst i badkaret och tio sidor någonstans i kapitel femton sväller till dubbla storleken efter att man varit lite för oförsiktig, då blir man mest ledsen. Men min poäng är att en bok är till för att läsas, och inget säger ju mer om boken än att det syns att den lästs hundratals gånger. Som Om änglar kunde tala. Den är i pocketformat, och har numera en aningen böjd form, de klassiska vecken på ryggen, märken efter hundratals invikta hörn, har vandrat runt i säkert tio av mina vänners bokhyllor under åren och framsidan är aningens knöglig i hörnen. Vattenfläckar, tårfläckar, kaffefläckar.



En bok ska läsas med penna i handen och är det en bra bok så har den massa invikta hörn när man är klar.

Även här kan man hitta platser att andas. När höstsolen står i brand och man inte riktigt vet hur många varv man behöver vira halsduken, då är det fint att bara gå och dagdrömma i ett ingenmansland mitt i London. Och har man kameran med sig dessutom kan man föreviga Bambi-flockar och ta soldränkta självporträtt.











Idag fyller för övrigt Johanna år, så därför säger vi GRATTIS till henne. Och firar med en jätterandom spotifylista som kan vara mysig att lyssna på en dag som denna; här. Nu ska jag möta upp henne & stina på en liten pub, och så några flickor till som jag inte träffat förut, så jag måste springa.
Ni kan väl berätta något trevligt så länge?

Den här dagen har varit helt uppochner-bra. Började morgonen med ett spännande mail i inkorgen, träffade johanna för en kopp varm choklad på ett fik, råkade visst boka en klipptid till 45 minuter senare - jag skulle bara fråga vad det kostade ju. Klippte av en massa hår, det var välbehövt. Har bara sett det i platt skick än så länge, ska bli intressant att se hur det blev i sitt naturliga, lockiga format. Jobbade en timme (=sitta på en stenmur och vaka över småpojkar som åker skateboard). Gjorde mig iordning och hoppade på ett tåg till london, träffade professorer från New York på Starbucks vid Covent Garden, köpte en bagel på Waterloo i väntan på tåget hem (beroende, ja) och avslutade dagen i soffan med glass och gamla vänneravsnitt som går på E4. Hade rosa naglar som jag målade igår, i sängen klockan två på natten, bra timing. Fin dag. Vad har ni gjort idag?

Ikväll fick jag plötsligt en väldans nostalgikick; till kvällar spenderade i en 70-talsblommig tokstökig husvagn, massor med skratt, dammiga konsertgolv, leriga mörkerpromenader, gitarr- och ukulelespelande, dansande och trånga konserter. Och sedan var jag såklart tvungen att leta upp gamla bilder från frizonkvällar. Riktigt gamla bilder.












(de sista två har julia tagit, redigering av mig)

Helt seriösa bilder, ohja. Denna husvagn alltså...