it's all just a kingdom of imaginary lights

Nämnde jag att man kan snurra på skivan? (och att jag gör det konstant och antagligen kommer förstöra den snart om jag inte lägger av)
Jag kunde inte låta den hänga kvar. Nej, nu hänger den kring min hals istället, ja, åh.

fotocred till johanna, redigering av mig

Mer om dagens äventyr en annan gång, men såhär har jag sett ut idag.

randigt - cubus . väska - old navy . ballerinaskor - vagabond . sjal - åhléns . solisar - spitalfield market . halsband - spitalfield market

det helt fantastiska halsbandet som är en grammofon i miniatyr kommer ni få se närmare också, nån gång.
det var lite väl dyrt men ack så vackert. men man kan ju snurra på den lilla skivan liksom...

Johanna och jag tog bussen till Hammersmith under eftermiddagen, en mycket mysig stad (eller stadsdel kanske, beror på hur man ser på saken). Inledde på ett mycket trevligt kafé, med fantastiskt god chocolate fudge cake och morotskaka. Sedan sprang vi i affärer, och är nu minst sagt redo för höst och vinter. Kom därifrån bland annat med en lila kappa med guldknappar och flera stickade halsdukar, ja Johanna köpte till och med två kappor. Primark är vår guilty pleasure. Promenerade sen i kvällssolen, innan vi tillslut tog bussen hem till East Sheen igen. Jag har huset för mig själv i helgen, och sitter här i soffan med täcket; äter glass och tittar på film. Mys.

Träden må fortfarande vara gröna, men imorse när jag knallade till tågstationen var jag väl insvept i min tjockaste stickade halsduk och morgonluften var sådär krispig och höstig. Köpte en pain au chocolat på bageriet på vägen, det var inte dumt. Efter lite irrande runt oxford street (brittiska gator namnges knasigt) lyckades jag lokalisera svenska ambassaden, där jag hämtade ut mitt körkort (vänstertrafiken, here i come) som äntligen tillverkats och kommit till rätt ställe. Tog en kvick shoppingtur (se klänningen nedan, bland annat). Åkte hem, men köpte först en smarrig cream cheese bagel från kära Bagel Factory på Waterloo (seriöst, det är värt att behöva vänta på tåget bara för att hinna handla där). Kom hem, kollade på nya säsongen av Grey's Anatomy, och jobbade sedan eftermiddag & kväll. Vädret gjorde en helvändning under dagen och plötsligt var det sommar igen. Spenderade resten av kvällen med Johanna i Richmond (haha). Nu är klockan halv tre och eftersom jag varit sjuk borde jag väl sova. Sängen lockar! God natt, hoppas ni också haft en finfin fredag.

På tredje våningen i ett ganska klassiskt brittiskt "townhouse" residerar jag nu, i två rum & ett badrum.
Jag har ju bott här i nästan fyra veckor nu (tror jag).... och lite såhär ser det ut.

Solen faller in helt fantastiskt genom fönstrena. I sovrummet är det snedtak med takfönster.

Dbbelsäng, garderober, nattduksbord och nya klänningen.

På insidan av dörren finns krokar, och där hänger väskor och sjalar och en kappa, för tillfället.

Svenska nostalgifavoriter. Finaste Majas Alfabet-vykort som jag köpt i Gamla Linköping.

En hög byrå står under ena fönstret. Ovanpå har jag en massa biljetter, exempelvis från ABBA-grejen i Hyde Park & Coldplay. Några skrynkliga fjärilar från Coldplay-konserten. Ett doftljus som jag fått utav mamma. Och jag älskar sådana där lampor som man tänder genom att nudda dem. En sådan står här och på nattduksbordet.


Mittemot sovrummet finns denna dörr, som leder in till min "lounge"



Fåglar, fotoramar & Left Right Left Right som delades ut efter Coldplay-konserten.

Skrivbordet har konverterats till pianobord. Stativet som egentligen hörde till tog så mycket plats.

Tavlor som redan fanns på plats och min polaroid-vägg. En bäddsoffa.


En härlig bokhylla från IKEA med en massa fack. Fotoramar ovanpå...


...och böcker, tidningar, fotoalbum, och massa annat i. Ja så ser det ut hemma hos mig här i London.

Bilder från förra hösten, i Norrköping. Sitter här med halsont och huvudvärk, och just idag längtar jag hem litegrann.
Är hösten där än? Vad gör ni om dagarna där hemma i Sverige?

(ps. varför ser hösten så varm och kramig ut på bild när den är allt annat än det?)

Okej vänner. Igår kväll dog jag och hamnade i Coldplay-himlen. 2 meter från en Chris Martin som sjöng med hela sin själ. Vi stod obegripligt långt fram i ett slutsålt Wembley Stadion, ni vet, där Englands landslag håller till och så vidare? Men för att ni verkligen ska förstå hur sjukt fantastiskt det var, så börjar vi från början. Okej? Lyssna här under tiden.


Vi anlände till stadion 11.25, och var näst intill chockade över hur lite folk som hade kommit. Vi hade räknat med att folk skulle näst intill sova över. Men näe, det var rätt tomt, och jag och Johanna slog oss ner långt långt fram i kön. Gjorde oss så bekväma som möjligt på asfalten, och började räkna ned de fyra och en halv timmar av kösittande vi hade att se fram emot tills insläpp, som var strax innan fyra. Solen gassade och det var förskräckligt varmt. Förskräckligt varmt. Jag hade kunnat sitta i badkläder, det hade varit lagom. Nåväl.


"Don't run" "Don't run" "Don't run!"
Över hela golvet stod vakter som gav en onda ögat så fort man ökade hastigheten till mer än gång, och jag och Johanna powerwalkade kvickt över golvet, medans ohmygodohmygodohmygod ekade i huvudet när vi såg hur tidigt vi var inne. Ögonen på scenen. Och ja, vi hamnade långt fram. Sjukt långt fram. Sjuuukt långt fram. Kanske två meter från stora mittscenen och precis vid staketet vid rampen där Chris alltid springer ut. Det hade sina för och nackdelar. nackdelen var att jag inte fick fotografera med min kamera under konserten, eftersom "mitt objektiv var för stort", - fail på det. Men det gjorde jag såklart ändå, fast det var en vakt som blev ganska irriterad på mig under konsertens gång.
Men hallå jag var typ två meter från Chris Martin!?

Efter mediokra förbanden White Lies och förskräckliga Girls Aloud (ewewew, hur tänkte coldplay här?) kom Jay-Z, och han var grym. Jag är egentligen inget hip hop-fan, men asså. Det här var riktigt bra. Klockan 21 skulle Coldplay börja spela, och ni som hänger med i matten inser nog vid det här laget att vi har först köat 4,5 timmar och sedan stått upp i 5 timmar och knökat framme vid scenen. Men vi blev bara mer & mer peppade.


Tio minuter innan Coldplay kommer upp på scenen öppnar sig dock himlen och den tidigare ökenhettan ersätts med ösregn.
Wembley är ju utan tak, så publikhavet förvandlas till ett hav av ponchos och paraplyn.


Men när Coldplay kommer upp på scenen exploderar Wembley. Bort kastas alla former av regnskydd och dylikt, och jublet är enormt. Genomdränkta fans hoppar och jublar som om det inte fanns någon morgondag, än mindre något regn. Älskar den här bilden.



Alltså. Den här mannen sjunger inte bara med munnen, han sjunger med hela kroppen och hela själen. Det var sjukt mäktigt.



Magiskt, Chris Martin. Aahhh.


Och förutom jätteballongerna under "Yellow" så kom ju förstås fjärilarna.



Jag önskar jag hade kunnat utnyttja min plats sådär sjukt långt fram mer och tagit bättre foton, men det är inte lätt när man inte får fota och vakten kommer och blänger och viftar mot en. Det var i alla fall magiskt. Fick visst med mig två stycken "Left right left right" också, som delades ut gratis efteråt. Viva-turnéns sista konsert, och vilken konsert det blev. Sen skulle ca 70000 människor ta sig därifrån på samma gång, det var knökafullt i hela Wembley och jag och Johanna missade båda två våra sista tåg hem. Men jag var i extas trots att jag var fuktig rakt igenom efter regnet, mina fötter var typ döda och jag irrade runt i Hammersmith där jag aldrig förr varit för att hitta en buss som förhoppningsvis tog mig hem eller nånstanns där jag åtminstone kände igen mig. (Jag kom hem i alla fall) Coldplay, kanske världens bästa band.

Jag älskar mitt nya objektiv (och ja, ni kan räkna med att jag kommer tjata om det ett tag). Jag kom även hem med en bautastor ring från Topshop. Och ett nytt tågklottrat meddelande på min handled. Och tre för två herbal essences-produkter. Finns det någon hårprodukt som luktar godare? Jag tvivlar på det. Oj, nu ringde dörrklockan och jag ska bege mig. puss

Till vänster är mitt vanliga objektiv; Nikon 18-135 mm. På kameran när bilden togs sitter mitt nyinköpta objektiv, ett 50 mm f.18. Hittade en jättefin liten butik på Strand, som sålde kameratillbehör och dylikt. Det här objektivet var begagnat, och jag kom över det för fyndpriset £49! Dock var det både i väldigt gott skick samt kom med garanti. Åh, åh, åh -- materialistisk lycka!

I går höll jag på att drunkna i en regnstorm, blev dygnsur rakt igenom. Mina converse lät squish squish och oj, den beiga trenchcoaten var visst allt annat än regntålig. Tänk, en pojke som ser ut som Alex Pettyfer. Ett glädjande sms. Ett spännande mail (och jag som inte dricker kaffe...!). Idag snurrar tankarna i huvudet och jag ska nog leta upp en ipren för att bota min huvudvärk. Godnatt.

Två dagar, femhundraarton sidor och ett par tårar senare. Det här var en bok som man vill börja om på en gång med så fort man läst färdigt, för man vill verkligen inte att det ska ta slut. En bok som man ligger och tänker på på kvällen. Jag har inte sett filmen än, men snälla, läs boken först. Det här är en sådan bok som man ska läsa boken, och kanske se filmen. Inte tvärtom.

"I hate to be where she is not, when she is not. And yet, I am always going, and she cannot follow"

"I am at a loss, because I am in love with a man who is standing before me with no memories of me at all"

"You get your way a lot, don't you?"

"But why does it seem as if something impossible almost happened?"

"'Does that door lock?' And I flip the lock and we're late for lunch"

"But don't you think it's better to be extremely happy for a short while,
even if you lose it, than to just be okay your whole life?"

"I laugh, but it's life and death, and I stop laughing and put my hand over my mouth"

Jag har en Moleskin sketchbook, i vilken en sida tillägnats boken och att skriva ned sådant
jag snubblar över som jag tycker om. Som till exempel orden här ovan.

Oh Emm Geee, vilken kväll. Söndagskvällen började lite sådär lagom segt - ute var grått och kallt, och varken jag eller johanna hade egentligen någon större lust att knalla till Hyde Park för att stå utanför staketet och titta på hyllningskonsrten till ABBA: "Thank You For The Music", som anordnades med BBC. Likväl gick vi dit.



Musiken var bra, men det var säkert en kilometer till scenen och det var ju inte direkt världens drag här, på andra sidan staketet. Men kan ni tro det eller? Vilket flyt vi hade. Stod framme vid staketet, när en man (på andra sidan) går mot oss. Han har biljetter i handen. Mina ögon spärras upp när han yttrar orden "Would anyone like some tickets?". Fast besluten om att den här chansen inte ska gå mig förbi, räcker jag fram handen och svarar, innan någon runt omkring oss hunnit reagera. Väl inne tackar vi mannen om och om igen. "So where are you from?" "Sweden" svarar jag och Johanna i kör, stolta som aldrig förr över vårt hemland. "Really? This should be extra exciting for you then!"

Och så är vi där. I en folkmassa på 36000 människor, och ingen kan stå stilla.


Björn & Benny var där. Kylie Minouge gjorde sitt enda framträdande i år. Kerry Ellis, Stellan Skarsgård, london-ensemblén från Mamma Mia!, Abbaorkestern, BBC Concert Orchestra - listan fortsätter. Det var som en helig stund på något sätt. Kerry Ellis sjöng You had to be there (Du måste finnnas), ur Kristina från Duvemåla. Musikalen sätts nämligen upp på engelska för första gången i New York om en månad. Åh. Det var fantastiskt. Dock sneglade jag och Johanna lite skeptiskt på de 6 medelålders tanterna bakom oss som alla bar rosa och röda fjäderboas runt halsen när de dansade runt som galningar (se filmklipp #2), de åtskilliga perukerna genom publikhavet och åtskilliga glittriga outfits. Någon var vitklädd i äkta abba-disco anda från topp till tå, platådojjor och allt. Vi blev plötsligt påtagligt medvetna om medelåldern. Men liksom vadå? Det är ju abba.

Kylie & Benny, When all is said and done.

Det avslutades med ett medley där alla sjöng med, samtidigt som fyrverkerier exploderade över Hyde Park. Björn & Benny tackade, och var påtagligt rörda. För 35 år sedan vann de Eurovision i Waterloo. Tydligen var det 30 år sedan de samlat en sådan här stor publik. Det var i alla fall enastående.




Mer mobilfilmat här

Lön, långpromenad längs med Themsen och halva london, en fin bok & en moleskin-sketchbook inhandlat, pasta på en liten italiensk restaurang med finaste Johanna och sista tåget hem. Helgen är här, så skönt. Mysig fredagskväll. Jag är nöjd.

Ja mitt hår är ju lockigt egentligen. Dag fyrtiotre av 365 detta.

Igår kväll tog jag tåget till Johanna i Greenwich, satt vid Themsen och pratade i en och en halv timme och blickade ut över finansdistriktets skyskrapor i londonnatten för att sen åter ta tåget tillbaka. Fick dock vänta i typ en halvtimme på Waterloo Station, fail, men med en mugg varm choklad och musik löste även det sig. Kom hem någon gång efter midnatt. Solen skiner faktiskt om dagarna här i London, kanske är det inte riktigt höst än. Fast höst är helt okej, för min garderob var liksom laddad för ett regnigt england. Och kanske kan london hjälpa mig överleva den här mörka årstiden ännu ett år. Häromdagen skrev jag en lång text om vem jag är. Djupt. Men det blev aldrig mer med det. Liksom vem bryr sig, kände jag sen. Nu är jag så trött så jag vet knappt vad jag skriver. Tror jag ska ta min bok och krypa ner under täcket. mmm

citatet står på armbandet runt min handled, från marc by marc jacobs

När man skrivit något och sedan bara suddar ut eller kanske bara inte publicerar, så kan det kännas som om man fått det sagt i alla fall. Och så har man besparat sig själv en massa ont i hjärtat över vad det var man sa egentligen. Eller skrev.
Ikväll lyssnar jag på gamla låtar från Bon Iver och Once soundtrack.

oxfords /noun/ : a low shoe laced or tied over the instep
nya skor från urban outfitters

polaroider på min vägg, fåglar i mitt fönster, fotoramar på min hylla och mitt skrivbord, böcker, ELLE och fotoalbum.
jag börjar känna mig hemma nu

Hej jag bor i London och det är konstigt men sant. Vilken dag det har varit. Trötta fötter och mycket skratt i ett svalt men soligt London. Skor från Vagabond, kjolen är från mormors garderob men omsydd, kavajen även den från mormor, sjalen från åhlens, väskan second hand (men den syns visst inte), lila rosett i håret från monki och en smalt blå-och-vitrandig tee från h&m. Av någon anledning gillar jag att (miss)matcha randigt och blommigt. Så ni vet. Jag är så trött på mina lockar, så jag plattar håret rätt ofta. Snart kommer ni väl tro att jag har rakt hår på riktigt...
puss

Regn över en utsikt som känns så himla Brittisk.

Pyssel med barn i söta små skoluniformer.

Det jag numera kallar "min gata"

En High Street som jag tänker utforska ordentligt, har sett flera second hand-butiker

Och små bakgator i solnedgång, även de så himla Brittiska.

Hur har ni det där hemma i Sverige?

Hej vänner! Nu är jag i London, mitt 365 är back on track och det regnar. Men jag är nöjd. Jag ska alltså vara au pair här i ett år, men det vet jag inte hur mycket jag kommer skriva om. Förutom lite mer spännande omgivningar än Norrköping så kommer nog bloggen rulla på i samma stil som hittills. Nu ska jag fixa mig lite lunch och sedan ta en promenad och se vart jag har hamnat egentligen. puss

ps. det här inlägget har gjorts möjligt genom att jag karvat lite i min konverter med en fickkniv.
det var lite plast ivägen för att datorsladden skulle passa. ;) ds.

Middag hemma hos Julia. När hände detta? Nu har vi körkort allihopa, flyttar hemifrån & till olika delar av världen, middagsbjudningar och annat vuxet. Men jag känner mig inte jättevuxen, inte just precis nu. Just nu undrar jag bara hur i hela friden jag ska klara mig utan dessa människor? Imorgon flyttar jag till London.