Inte för att den verkar få några gyllene recensioner precis, och kanske mest för att jag alltid varit lite svag för Clémence Poésy; men jag kan inte låta bli att tycka den här filmen verkar så himla knäpp och mysig.












Trailer:

1. Vakna av att mamma sitter på mitt golv och tänder en brasa i min kakelugn. 2. Julfrukost. 3. Julfika. 4. Storasyster, lillebror & Kalle Anka. 5. Köksbord. 6. Julgran. 7 & 8. Mamma och pappa. 9. Julbords-koma. 10. Storasyster & lillebror. 11. Mamma spelar piano. 12. Klä ut storebror för att tomta hos grannarna. 13. Bästa storebror.

...och en massa mer egentligen.

Fin julafton, fin familj.

God Jul!

bild från förra året.

Ett bara lite försenat flyg och ett bara litet försenat SJ-tåg (och bara en älg-incident och bara några signalfel) senare rullade jag in i Norrköping i -26 grader igår natt, lite irriterad över att jag glömt kvar vantarna i London hemma på elementet och fascinerad över hur ren luft faktiskt känns i lungorna efter månader av London-smog.

Vakna lite för tidigt av mammas pussar och sedan somna om igen. Kramas med sina bröder, äta -inte mammas mat, men storebrors mat- minst lika bra. Julstöka lite, lägga klapparna under granen som lillebror fått välja och pynta helt själv, baka inför imorgon.

Hänga upp julstrumpan, stämma gitarren, och göra en spellista som bara heter hjärta. Blicka ut över snön som aldrig verkar sluta falla och skratta tillsammans med allra bästa lilla familjen. Imorgon kommer farmor, och morfar, och storasyster också.

Glad är jag att jag inte sitter i ett tält utanför Heathrow-terminalerna - min flight hann ställas in kvällen innan, men med lite väder-tur så är flighten åter i bruk, och tack vare hjälpsamma SAS-kollegor är jag är åter på den. Finemang. Men London känns verkligen som ett u-land (u-stad?) i dessa vintertider.

Hemma hemma hemma. Så fort jag blir av med denna hemskt irriterande förkylning (trodde mitt huvud skulle gå sönder i tusen bitar när vi gick ned för landning igår, ajajaj, att flyga när man är superförkyld är inte trevligt.) ska jag ut och foto-leka i snön.

Begreppet 'firmafest' är ju ett ganska fult ord, men det är sannerligen aldrig tråkigt i alla fall när SAS ställer till med ståhej. Det är lite mer som att ha en rolig, galen släkt som samlas och hamnar på en massa knäppa äventyr (en rolig, galen släkt har jag visserligen på riktigt också, och det är kanske inte riktigt detsamma, men ni förstår..). I fredags var det dags för julfest i alla fall, och vi började med att samlas på The Admiral Codrington för lite mingel. Vi nyttjade SAS hemliga kod i baren och Hans (som är chef för UK, Ireland & Iceland-regionen) hade gjort ett litet 'quiz' åt oss, och med tanke på att första frågan handlade om Pamela Anderson kanske ni förstår vilken nivå av kunskap som krävdes.

Efter att det kändes färdig-minglat promenerade vi bort till Hans (lyx)lägenhet ett kvarter bort, och åt julbord. Och en massa lussebullar och choklad.

Kameran gick varvet runt bordet när alla ville leka med den och sedan tog jag inte så mycket bilder, men i alla fall. Fina människor.

Robert, Jenny & jag.


Och så hade vi 'Secret Santa'-julklappsutdelning. Efter det började folk droppa av så sakteliga, och runt halv tolv-tiden var vi nog bara nio stycken kvar. Efter intressanta drink-kombinationer, lussebullar och roliga diskussioner slutade det upp med att vi begav oss till Embargo, en klubb i Chelsea. Där blev vi kvar resten av natten; skrattade, pratade och dansade till bra musik. Hem kom jag kring fyra-snåret. Jag var yngst (som vanligt) på mina nitton år, och högsta åldern landade på femtiosju. Aldrig en förutsägbar stund med det här jobbet, men det gör ju det hela bara ännu mer spännande.

Andra dagen i Newport Beach började med frukost i solskenet på altanen. Sedan åkte jag och Anna till Fashion Island och strosade runt i  butikerna mellan palmer och julsånger. Sådan nostalgi! Det var ju liksom här vi hängde en massa när jag bodde hos henne för två år sedan.


Lagom till lunch kom Micka och Axel, och vi åt Mexikanskt. Även detta ute i solskenet, intill den stora fiskdammen. Åh vad jag saknar sommaren, det är så skönt att kunna sitta ute och äta!

Fler butiker borde vara lika fina som Anthropology.

Hejhej, julkorts-smilen. Kul för övrigt att jag och Anna ser lika långa ut när jag är ett helt huvud högre egentligen. I påsen ligger ett fint fodral till min iPhone från Kate Spade.

Sol.

När vi väl kom hem ställde vi oss och bakade. Det var ju Thanksgiving dagen efter och jag & anna var ansvariga för efterrätten. Vem behöver kokbok när man har iPad för övrigt? Bäst.

Här sitter vi ute på altanen medan Niklas grillar.


Det där med jetlag alltså...jag hann nog inte komma ikapp en enda tidszon under resan innan det var dags för nästa.


Sedan åt vi grillade lammfiléer och potatisgratäng. Det var hemskt gott må ni tro, och vi satt länge runt matbordet och hade det trevligt!



Kvällen avslutades med en promenad runt hela Balboa Island. Vi var pepp, och Balboa Peninsula lyste fint på andra sidan vattnet. Härligt! Jag fotade inte så mycket, men detta var ungefär den andra dagen.

Glad Lucia på er alla! Själv tjuvstartade jag redan i fredags - varje år är det nämligen stort Lucia-firande i Westminister Cathedral här i London. Eftersom SAS är en av huvudsponsorerna fick jag ett par biljetter av Will. Man fick inte fota, så jag hade inte ens med mig kameran, men det var fint och stämningsfullt om än aningens kallt mot slutet.

tidigare års lucia, härifrån

Efteråt var det mottagning med våra (dvs SAS) Guld- & Pandion-medlemmar runt hörnet - drinks, canapés och trevliga kollegor. Stina var min plus 1, och vi hade en hemskt trevlig kväll. Minglandet med alla dessa business-människor var nog raka motsatsen till förra fredagens äventyr, men inte sämre för det. Dock hade vi lite kul åt att vi verkar hamna på sådana otippade ställen ibland. Livet är då rakt inte tråkigt för tillfället....

Om bara 9 dagar åker jag hem till Sverige över jul, pepp! Men tills dess - hur ser Lucia 2010 ut för er del?

Klockan var ju 06.45 när planet lyfte från New York, och med lite motvinds-förseningar & tidsskillnad hade den hunnit bli cirka 10.45 lokal tid när vi rullade in på LAX. Lagom pigga var vi, men strålande sol och palmträd var terapi nog för vem som helst.





Resten utav dagen såg ut lite såhär. Sol, kaffe från Starbucks, sand, hav och promenad runt finaste Balboa Island där Annas föräldrar bor och vi var nog inne i varenda lilla söta mini-butik. Annars hängde vi mest med familjen, åt asiatisk mat och på kvällen gick vi med Niklas och Axel och tittade på senaste Harry Potter.
Åh, semester.

(Nej nu får det allvarligt talat bli skärpning här!)

Fjärde dagen i New York var en måndag, och den blir så knäpp att beskriva för den tog aldrig riktigt slut. Men den började i alla fall väldigt tidigt! Anna hade nämligen föreläsning på morgonen, och tyckte att jag kunde följa med för den var så pass stor att det skulle gå och smälta in. Halva klassen verkade dock ha gått på Thanksgiving-ledighet tidigt, och jag gjorde mitt yttersta för att hålla låg profil när föreläsaren på måfå började peka ut folk i salen för att ha åsikter om en bok de hade tilldelats.

Efter lektionen köpte vi bagels och kaffe i äkta New York-anda på Annas stammisställe. Sedan satt vi på en trappa i solen och åt, det var så himla skönt ute!


Sedan hade Anna en till lektion, så jag begav mig runt på egen hand. Först till Urban där jag blev med spetslinne (med blixtlås bak) - hejhej stenseriös bild i spegeln.

Sedan blev jag (äntligen) med ny plånbok - från Marc by Marc Jacobs. Den ska ni få se bild på någon dag, också. Min fina fina med fåglar på blev stulen i våras, och ända sedan dess har jag sörjt samt sökt en värdig ersättare.



Sedan kikade jag in och köpte cupcakes på Magnolia Bakery också. Solen sken och det var så härligt att det inte var klokt! Sedan promenerade jag tillbaka för att möta upp Anna utanför skolan. Hennes universitet ligger i finaste West Village (och det gör även Parsons School of Design-byggnaderna, där jag kom in för att läsa fotografi, suck. Depp depp) - det är där jag vill bo en dag, längs de klassiska trädkantade New York-gatorna, med 'town houses' i tegel och de fina trapporna som leder upp till ytterdören.

När jag mött upp Anna promenerade vi bort till Union Square och åt cupcakes i solskenet. Jackor och halsdukar och allt sådant åkte av för det blev bara varmare och varmare!


Den årliga julmarknaden hade byggts upp i Union Sq, så när vi hade myst klart i solskenet promenerade vi runt bland julpyntade stånd, tomtar, ljusslingor och granris och tittade på småsaker.

Jag hann vara med på en bild innan mitt batteri tog slut. Det är inte alltid lätt att ständigt vara den bakom kameran inte. Hej hej jag ser lite tråkig ut, men jag var ju där i alla fall.

Sedan strosade vi hemåt, stannade i lite spännande butiker och så.
Lagom till solnedgången fotade jag Anna uppe på taket, med Manhattan som bakgrund. Dör. Ni ska få se det i nästa inlägg. Eftersom vi skulle flyga till California kl 06.45 på tisdagsmorgonen så packade vi våra väskor och intog lite middag på golvet med stämningsfull musik i bakgrunden.

Vid klockan tio ungefär hade vi lyckats få reservationer på en lite halvhemlig egentligen members-only cocktailbar i Chinatown. Med adressen i högsta hugg knallade vi ditåt. Svängde in på rätt gata, men såg oss lite konfunderat omkring för där verkade just inte finnas någonting. "Var det inte 134?" funderade vi. Men när vi gick närmre och kikade på dörren såg vi det här:


(Hade inte min kamera med, så fick föreviga med iPhonen)
M&H - det var ju deras initialer! Någon ringklocka fanns där inte, så vi knackade på, och möttes av ett buzzande som indikerade att dörren låsts upp. Vi navigerade in genom ett par lager tjocka sammetsdraperier och vips så var vi på rätt plats. Himla fint!

Vi satt kvar till någon gång mellan 2 och halv 3 - kl3 skulle nämligen flygplans-shuttlen komma och hämta oss.
Strax efter fyra hade vi anlänt till Newark, gått igenom security och då började det kännas lagom att sova. Men det var mest bara att fördriva de 2 timmar och 45 minuter som var kvar tills flyget skulle gå bäst man kunde. Ungefär såhär pigg var man efter ett tag:


För övrigt så vet man att klockan är fem när flyplatslarmet går igång på öronbedövande nivå och inte en själ rör en min.

Sedan satte vi oss på planet och sov, och det får väl avsluta den fjärde new york-dagen.