lekte lite med parisbilder på johanna.








man kan ju låtsas i alla fall.

Även i söndags var en helt fantastisk dag. Solen strålade och vädret var helt förtjusande. Jag och fina flickorna Britta, Johanna & Frida satte oss på bussen mot Oxford. Det var som att åka på semester. Så tyst i jämförelse med London, man ville nästan viska för att inte störa. Inga flygplan en gång i minuten och ständig trafik, även om det finns charm i det också. Jag älskade genast staden!
britta johanna frida.

snygg tjej hon den där johanna.


Oxford var fenomenalt. Där fanns en flod att picknicka vid och man kunde åka båt. Där fanns öppna fält, djurhagar och små kullerstensgränder. Anrika byggnader, med fantastiska parker och innergårdar där man egentligen inte fick gå in om man inte var Oxford-elev. Men vi promenerade in ändå, med titeln "prospective applicants". Och det var som taget ur en film, där studenterna låg på gräsmattorna och pluggade långt ifrån turistvimlet. Men. Där fanns också alla affärer och resturanger du kan tänka dig behöva. Det var proppfullt med unga studenter och staden var inte gammal och tråkig, den var levande och på något sätt modern ut i fingerspetsarna trots sin historia.



Vi satt längelänge på en pub vid floden vid öppna balkongdörrar och pratade och planerade.

Och på kvällen tog vi bussen tillbaka hem, mycket mycket nöjda.
Kanske är det Oxford man ska söka till när nu detta med New York inte blir som jag tänkt.

Själva dagen spenderades i Hampstead Heath, tydligen känt som 'londons lunga'. Och nog kunde man andas där, förutom att det nästan var olidligt varmt. Det var lite som Sverige ibland, man gick på stigar med rötter och kottar och barr. Men jag är så ovan vid att inte bo nära någon form av vatten att bada i, i dessa temperaturer. Ja, nu längtar jag ordentligt till svenska skärgården kan jag lova. Vi åt färsk frukt och sov-solade och spelade musik. Det var fint.


När kvällssolen föll på skulle Johanna sitta barnvakt och jag begav mig mot nästa picknick, denna gång inte i andra änden utav stan utan bara en liten promenad från mitt hem, allrakäraste Richmond Park. Vi spelade musik nu också, för det måste man ju, och pratade och fnissade och galendansade litegrann. Och det ungefär var lördagen.

Söndagen blev om möjligt ännu finare. Men det får ni höra mer om imorgon eller så, för nu är jag så trött så trött.

Louvren var väldigt varmt och väldigt stort. Lyckades tillslut lokalisera Mona-Lisa, fnissade lite åt att den var så liten och att det var en massiv hop av turister och kände att vi inte riktigt uppskattade dess storhet. Men nu kunde vi ju bocka Mona-Lisa av listan i alla fall.

Sedan var tanken att vi skulle återvända och ge lite mer tid åt de latinska kvartern och boulevard st michel för lite shopping. Det vi inte hade tagit med i beräkningen var ju att det var söndag och precis allt som var värt ett besök var stängt. Åh besvikelsen.

Men vi återhämtade oss genom att äta mackor på ett litet lunchställe och skriva på våra vykort. Sedan gick vi i alla mindre roliga affärer som trotsade söndagsstängningen. De må ha varit få och mediokra men. Alltså jaja.

Vattenkantspaus.

Tillslut efter mycket strosande satte vi oss ned på ett café och åt chokladcrêpes. Där satt vi jättejättelänge.

Jag skrev klart sista kortet. Det var roligast och skriva, för det fick fyllas av knasiga detaljer som inte alla andra fick reda på. Hihi. Är så stolt att jag fick iväg vykorten! Ni må tro att jag ofta köper vykort. Ibland skriver jag dem, och fyller till och med i adressen. Ibland köper jag även frimärkena. Men att allt det händer och att de faktiskt hamnar i folks postlådor är ju lite utav ett mirakel.

Tillslut satt vi på tåget hem. Det var ju lite deprimerande att lämna Paris, men en ask med macaroons räddade kvällen litegrann. Bästa resan. Bästa veckoslutet. Så nöjd, och bästa var att det var så enkelt att ta sig dit och det blev inte särskilt dyrt heller om man levde på mat från intressanta franska matbutiker. Sammanfattningsvis - om du är i london, åk till Paris!

Ibland är en kvällsprommenad i ljummen londonluft iförd mjukaste tightsen och största koftan allt som behövs. Andhämtning, tankar, stökigt hår och känna på gräset utan skor.

Vi bodde ju i Montmartre, men hade lämnat det till Lördagen (dag3) att verkligen utforska området ordentligt. Kändes skönt att ha bockat av de mest turistiga grejerna - som man ju vill ha gjort men inte ha kvar att man måste göra samlat till sista dagen. Så nu hade vi en hel dag ägnad till att bara strosa och uppleva Paris nog allra finaste del.


Vi gick förbi Moulin Rouge, innan vi begav oss vidare uppåt, mot Sacre Coeur. Den här dagen behövde man verkligen ingen jacka, soligt och fint var det, och utanför uteserveringarna stod musiker som underhöll gästerna.

Trappor trappor trappor. Fint fint fint.

Mitt i de trappor som ledde upp till själva Sacre Coeur-byggnaden stod den här mannen och höll konsert. Självfallet slog vi oss ned för att lyssna, han spelade ju covers på allt från Beatles till Coldplay & U2 - och med solen mot huden och fantastisk paris-utsikt kunde man inte annat än att bara njuta.

Den här filuren började sedan showa i bakgrunden, smått fantastisk var han när han typ stod på händer och klängde som en apa däruppe utan att tappa fotbollen. Lite nervös blev man också i och för sig.

Johanna var såhär snygg, dvs. jättesnygg!

Tillslut slet vi oss dock ifrån utsikt och livemusik på trappan, och tog en vända inuti i Sacre Coeur.

Sedan var det dags att vandra vidare. Vi skulle till en marknad, var planen. Problemet var att den hade varit utmärkt i vår parisbok från 1997 men inte på kartan från hotellet, så vi chansade lite. Vi knallade på en rätt bra stund, hamnade i något som kändes lite som Paris ghetto (men till och med ghettot är fint i Paris var vår slutsats av det lilla äventyret). Hittade marknaden tillslut dock efter lite proviantering och baguette-och-ost-lunch.


Där fanns allt möjligt spännande och fint. Johanna köpte exempelvis ett alldeles förtjusande fint halsband. När vi kom fram till marknaden var våra fötter så trötta så till hemresan bestämde vi oss för att lägga €1.70 på ytterligare en vid det här laget näst intill helig bussresa. Men när vi klev på bussen sa chauffören att bussen inte gick dit det stod....av någon underlig anledning som inte gick att begripa. Så vi gick av igen, något förbittrade, vi hade liksom laddat för att få sitta och vila benen och få åka ända hem till hotellet igen. Men icke. Så vi började knalla, och lade istället våra bussspengar på en stor låda jordgubbar som tröst.

Sedan vilade vi på hotellrummet.



Vi åt jordgubbar och lyssnade på musik och förberedde nästa punkt på vårt lilla dagsschema. När vi plockat ihop allt vi behövde begav vi oss ut i Montmartre-kvällen.

Trodde jag skulle dö så fint det var, runt varje gatuhörn, uppför varje kullerstensgata och smal trappa blev det bara finare och finare!

Sedan hade vi en liten mini-photoshoot jag och johanna. Helt otimat började det regna, men det gjorde inte så mycket. Det kändes som en sommarkväll, för det var fortfarande helt ljummet i luften! Det enda var att Johannas klädbyten mitt på trottoaren och att hålla kameran torr blev lite mer komplext.

Tills jag har pysslat klart med de riktiga bilderna får ni se lite klädbytes-bilder så länge. Eller, en av bilderna såg ni ju i home again-inlägget här en bit ner i bloggen. Heja Johanna vad bra hon var i alla fall!

Klockan hann bli ganska mycket innan vi var klara. Montmartre i skymmningsljus med lite duggregn var vackert.




Och det var den dagen.

Parisresan blev bara bättre och bättre. Och dag två gick verkligen i denna modestadens tecken, som ni snart ska få se. Men vi började i alla fall med att (till fots, såklart) bege oss mot Notre Dame. På väg dit gick vi förbi massa spännande saker, byggnader, smågator och lustiga fontän-figurer. På vårt hotell ingick frukost, men eftersom ingen av oss varit jättehungriga då hade vi sparat våra chokladcroissanter, som vi sedan stannade för att avnjuta på en bänk i solen.


En genomgående trend för vara promenader, var att när vi väl stannade för att pausa lite, så gjorde vi det på de dummaste ställena. Typ, runt hörnet från parken vid Eiffeltornet, eller på andra sidan bron från gatan upp till Notre Dame eller rent generellt en bänk en bit bort. Liksom, egentligen, varför inte bara gå lite till och pausa vid målet? Men nej. Så vi stannade, på andra sidan bron från gatan upp till Notre Dame och solade lite. En man med proffskamera kom förbi och gestikulerade på franska och frågade om han fick fota mig. Eh visst, sa jag. Konstig grej mest.

På tal om franska, så undrade någon hur det gick med språket. Jag konstaterade nöjd under resan, att när jag dammat av skolfranskan så var den inte alls så rostig som jag trodde. Nog kunde jag kommunicera och beställa på franska och så vidare, och det kan inte varit helt tokigt, för de svarade på franska också. Inte på engelska som jag fått berättat för mig att de gärna gör i överlägsen ton om det är uppenbart att man är turist och försöker med franskan och inte alls lyckas.


Och när vi väl lämnade bänken var vi tvugna att stå på bron och posera lite, sådär som man måste ibland när man är turist.


Snubblade in i en liten butik också, innan vi faktiskt kom till målet. Det blev ett litet Eiffeltornshalsband i silver, bland annat. Det kändes fint utan att vara turistpråligt, I like it. Men till sist. Notre Dame.


Tjusigt ställe det där. Vi tände ett ljus; hemma i Norrköping var det nämligen begravning den här dagen som resultat av en hemsk olycka. Tjugofem är för ungt att dö. Men eftersom vi inte var på plats blev det ett ljus och en tanke till familjen.

Sedan fortsatte vi över nästa bro till de latinska kvarteren, och efter det bort mot Boulevard Saint-Michel. I de latinska kvarteren var det verkligen pittoreskt; smågator, caféer, småbutiker, kullersten, bagerier. På Boulevard Saint-Michel hann vi bara in på Pimkie, innan det var dags att lägga långa benet före. Klockan tre var det nämligen...

...dags för modevisning på LaFayette. Fick tyvärr bara dåliga bilder därifrån, men det var mycket trevligt. Tjusiga kläder. Professionella modeller. Kändes bra att gå på modevisning i Paris också liksom, som at det hör till. Näst på schemat stod Eiffeltornet, och dit var det ju en skaplig prommenad. Nämnde jag att jag hade världens mest ofotvänliga skor på mig? Det hade jag. Vi tog i alla fall vägen via 'Obelisken', och vilken tur att vi gjorde det! För vi snubblade rakt in i ett massivt photoshoot.




Det var fullt med fotografer, stylistteam beväpnade med hårspray och sminkväskor, folk som höll stora extraobjektiv, minibussar med ombyten och extremt proffisga modeller. Fick ett litet stygn av depression i hjärtat, över att det inte blir något Parsons i New York till hösten, så att jag också kan bli proffsig fotograf. Men nåväl, det var coolt att se i alla fall.

Tillslut kom vi i alla fall fram till Eiffeltornet. Det är ett mirakel att mina fötter fortfarande fungerade, så ont hade jag.
Men vad gör det, egentligen, när man är i Paris?


Kan inte bestämma mig för om jag gillar den här bilden eller om jag bara ser läskig ut....hm.

Premiäranvände nya favoritblusen från Urban Outfitters. Och så hade jag svarta spetsstrumpor i mina rosa ballerina (fotmördare, men de ser ju fina ut på bild o så) som också kommer från Urban.

Efter en mindre evighet kom vi upp till toppen utav tornet också.

Där var det aningens kallt.

Sen hände något historiskt för den här resan; parisbesökets enda bussresa ägde rum. Från Eiffeltornet hem till Montmartre, åh det var himmelskt att inte gå, jag var orolig att mina fötter skulle gå sönder på riktigt där ett tag. Gick förbi en Monop och investerade i juice och choklad. Sen var det pepp pepp pepp och fotterapi på hotellrummet.


Peppandes med jättehög musik, iförd världens skönaste tights och spetsblusen och inga strumpor, med apelsinjuice och nagellack i högsta hugg, på samma gång. Frammåt natten kom vi iväg. Men jag har inga fler bilder, så ni får tänka er. När vi väl nådde fram till Le Tigre by L'Alternative, som vi så fint googlat fram och som var rekommenderad av Elle och så vidare, så frågade de om vi stod på listan. Det visade sig att det var man ju tvungen att göra för o få komma in. Drog en liten visa om hur vi hört talas om stället från en bekant i London, som vi kom ifrån, och summan av kardemumman var att vi ju kom in i alla fall. Det var inte riktigt vad vi väntat oss, men inte mindre fab för det. Innanför tjocka röda draperier verkade det som om något slags hemligt sällskap, någon slags mystisk pariselit vistades om kvällarna. DJn var grym, lokalen var spännande men inte jättestor. Lite som att vara i någons vardagsrum. Sen ska vi nog lämna resten av vistelsen där untold, men efter ett par timmar gick vi vidare till ett ställe som var mindre mingel och mer dansdansdans, dunkelt och sotigt, som Johanna så fint visionerat att det skulle vara. Där stannade vi tills krafterna var slut, innan vi bytte ut klackarna mot medförda platta skor, och vandrade hem i Parisnatten. Extremt nöjda med livet.


ps. alla bilder på mig har johanna tagit jue, sen har jag redigerat dem.

Min värdmamma börjar sakta men säkert inse att jag faktiskt inte kommer stanna ett år till. Så nu letar de efter en ny au pair. Hur konstigt märkligt och hjärtknipande det än känns att någon annan ska flytta in i mitt rum och se efter kidsen och bli en del av familjen så vill jag ju att det blir bra. Jag kunde inte ha fått en bättre familj, jag kan rekommendera dem helt stört mycket. När vi au pairer sitter och gnäller som au pairer gör ibland, så är det i princip alltid min familj som kommer ut på den vinnande sidan, och jag inser alltid hur lyckligt lottad jag varit. Så. Om du är från Sverige, intresserad av att bo i London hos en megafin familj, vara au pair i ett år och kan börja redan i juni - så kan du kika på deras profil här. Och om du känner att det kanske är något för dig så släng iväg ett mail till mig på karinwahlberg_@hotmail.com, berätta lite om dig själv och bifoga en bild o så.
pussen

Klockan fem ringde väckarklockan, torsdag morgon. Pussade sovande barn hejdå, för det hade jag lovat att göra när jag nattade dem kvällen innan. Tog mig sedan halvvaket och lätt huttrandes ned till busshållplatsen, och när jag klev på bussen satt Johanna där. En bussresa och en tube-resa senare checkade vi in och gick igenom säkerhetskontrollen på St. Pancras International, och vips så var vi påväg! Det är inte klokt vad fort tågresan gick, lika vips som vi började var vi också framme. Vi lokaliserade vårat hotell, som låg i Montmartre, en inte alls lång promenad från tågstationen. Dock var vi lite tidiga för att få nycklarna, så vi lämnade resväskorna och gick till ett litet café i närheten.

Nu hade vi ju redan planerat vår långweekend, men vi kände att det var dags att uppdatera och finslipa planen med en karta som inte kom från en bok som var publicerad 1997. Så där satt vi och sörplade och fnissade och ritade prickar, kryss, ringar och oss själva i streckgubbeformat på kartan tills klockan slog sent nog att återvända till hotellet.

Vårt hotellrum passade oss för övrigt helt perfekt. Det var alldeles lagom stort och mysigt, låg i finaste Montmartre och hade en liten fransk balkong där man kunde sitta och andas Parisluft. Efter lite uppackning, peppmusik i högtalarna och en powernap (ingen av oss hade sovit mer än tre timmar) var vi redo. Vi hade bestämt oss för att gå överallt hela helgen, ett fint beslut även om mina fötter fortfarande lider utav det. Ingen av oss hade ju besökt Paris tidigare, så att bocka av de turistiga momenten kändes som en bra början, för att sedan ha tid att bara uppleva det riktiga Paris. Först på schemat stod Triumfbågen, och byggnaden i all ära men entimmesprommenden dit blev helgens stående skämt och vi kände inget behov av att återvända dit bort. Haha.

Vädret var fint egentligen, men det blåste vilket gjorde att temperaturen sjönk rätt ordentligt i skuggan. Men när solen tittade fram så!


Sedan så gick vi längs med Champs-Elysée en liten bit, innan vi tröttnade och kände att det var mycket roligare att gå på smågator. Så vi vek av och navigerade ned till floden.

På andra sidan den såg vi fler stora byggnader, strosade omkring på en massa bakvägar och investerade sedan i en varsin Caesarsallad och chokladcroissanter, som vi åt på en bänk i solen utanför Musée D'Orsay.

Nu är ju varken jag eller Johanna några enorma konstmänniskor som analyserar penseldragen och står i häpnad framför mästerverken i en halvtimme vardera, men jag har alltid varit en sucker för Claude Monet så museet var trevligt ändå. När jag fyllde 7 önskade jag mig en av hans näckrostavlor i födelsedagspresent. Fick en av mormor&morfar också, vill jag minnas - ja, inte ett original då. Mycket nöjd sjuåring.



Näst på schemat stod Louvren (ja, vår filosofi var att stryka så många obligatoriska turistiga moment från listan så fort som möjligt, haha). Väl inne i pyramiden insåg vi dock att det bara var just den som var öppen, och inte själva muséet. Så efter lite poserande framför och förvirring kring varför vi gått igenom säkerhetskontrollen när allt utom souvenirshoppen var stängt beslöt vi oss för att återkomma en annan dag.

Vi fortsatte till fots, och i sakta mak och i njutning av varenda pittoresk bakgata och kullerstenskantad uteservering landade vi tillslut på vår hotellgata igen. Efter ett långt besök i mataffären (alltså sätt ihop två människor med mycket beslutsångest som ibland träffas bara för att strosa i matvaruhusen, i en matbutik i ett främmande land och det kommer ta lite tid.) pustade vi ut på sängen. Fötterna var det inte mycket liv kvar i, jag hade gått ner klackarna mer än helt, och mycket sömn hade vi inte fått. Så vi satt med öppen balkongdörr, fladdrande gardiner, musik i iPodhögtalarna och åt ost&kex i äkta fransk anda.

Hemskt nöjda med livet kände vi oss. Dagens cirka 23000 steg till trots. Eller kanske tack vare (hej inbyggd stegräknare i iPoden).

I fredags träffade jag Amanda i Putney, och var moraliskt stöd inför hennes kameraköp. Och skuttade såklart omkring själv och fingrade på både det ena och det andra som jag minst sagt skulle kunna tänka mig att ha i min ägo. Sen satt vi i en mindre evighet på Pret, tittade och förundrades över allt spännande som fanns i hennes påsar och fnissade åt allt möjligt.



Sen i fredags kväll kom min storasyster hit, det är därför jag inte uppdaterar, är så busybusy på annat håll. Det har mest regnat i helgen, men vi njuter av de små solpauser som dyker upp emellanåt. Och jag försöker peppa att resa till Afrika i höst med min syster om det här med New York inte går vägen, vilket det inte heller verkar göra.

vad gör ni i höst?