Nu i veckan kom december-numret utav Gaudeamus ut. Däri hittar ni ett bildreportage och en text som jag ligger bakom. Lite sådär lagom luddigt uppdrag fick jag, men kände att hej & hå vi improviserar lite, och med ett gäng fina vänner som ställde upp som modeller, gamla böcker, skrivmaskiner och annat bra blev resultatet såhär:

Måste få OBS:a lite: tyvärr kändes kvaliteten när bilderna gått i tryck lite tråkig (mycket mörkare osv.), texten är lite störigt formatterad och det är lite bildtexter och en liten introtext som jag inte ligger bakom, utöver själva brödtexten som jag har skrivit. Men OK, ska inte vara så himla kritisk nu! Pusslade i alla fall in reportaget i digital form här nedan. Jag ligger som sagt bakom bilderna och brödtexten.

(Tusen miljoner tack till Julia, Linn, Johanna, Filip & Andreas!)

Dagen före deadline.

I en värld fylld av kaos, kriser och tveksamma framtidsutsikter återfinns denna arbiträra verklighet vi kallar skola. Inte undra på att så många längtansfullt ser tillbaka på den här tiden. Alla dessa deadlines! All denna struktur! Denna lagom mängd organiserad frihet! Vi lever i extremerna: pendlar mellan koffeinkick och övertrötthet, mellan panik och totallugn, mellan forever young och kill me now. Denna existens som mäts i boksidor, koppar kaffe och timmar kvar (av föreläsning, till deadline, av sömn, till frihet). Denna existens, som är sömnlösa nätter, uppgivet författande, adrenalinkicken när vi skjuter på saker lite till och frihetskänslan efter färdigskriven tenta (vi hinner varje vecka med ett helt spektrum av flyktiga känslor).

”We became the stories, we became the places. We were the lights, the deserts, the faraway worlds” sjunger M83,  och vi lever ju i en värld som handlar om våra egna berättelser i en realitet någonstans i transit mellan ungdom och vuxenvärld, skapad av och för oss. En värld med alldeles egen definition på regler, frihet och dygnsrytm.

Någon ropar ”SOLEN, JAG SER SOLEN” och uppsatsskrivning förkläds till ”fältstudier”, som snart ser mer ut som förmiddagsrasten i lågstadiet än en vetenskaplig expedition. Det är en frihet vi har, alla konstiga blickar blir förstående axelryckningar. Förr eller senare måste vi kanske lista ut vilka vi är och vart vi är påväg, men än så länge lever vi för stunden; och vi har flera timmar kvar till inlämning.

(Sedan var det ju en hel drös med bilder som inte kom med i tidningen, alla kunde ju inte få plats.
Om så önskas kan jag ju kanske lägga upp dem ändå, förstås.)