Alla tankar nedpräntade i textdokument i en mapp på datorn. Opublicerade blogginlägg och outtalade drömmar. I slutändan vill man bara dröja kvar vid det som är bra, allt annat orkar man inte tänka på hur länge som helst. Man går in och läser det ibland, känner hur det kändes, alla sakerna som ingen annan vet. Minnen kan vara farliga. Men utan dem är vi inte de vi är.

---

Kommer att sakna det här. Min skog, min park, mitt andrum. Tusentals fotografier har tagits här, oräkneliga promenader med musik på lite för högt i öronen och apatisk blick som stirrar tungt framåt, ensamma promenader och att prova hur det känns att skrika högt i mörkret, dans till galen musik och oändliga skratt med min bästa Johanna mitt i natten, mängder med timmar på en bänk med henne bredvid mig i ljummen sommarkväll pratandes om livet, långa äventyr i lera, joggingturer i ösregn, vandringsfärder till Kingston. Min Richmond Park.

Familjen är tillbaka i huset över helgen, och det är litegrann som att komma hem på besök, fast tvärtom. Ali kramar hårt hårt hårt och pussar hela ansiktet, han pausar sitt Wii-spelande för att springa och slänga sig i famnen på en när man kommer utanför rummet, eller slår armarna om benen på en. Och det krävs en hel del för att han ska slita sig från Wii. Daniel flinar generat, säger ew till alla pussar men erkänner tillsist att han faktiskt saknar lite. Men bara lite. Nedklämd i Hannahs lite för korta säng någon timme på kvällen när hon egentligen ska sova, fnissandes åt konstiga saker man drömt, pratar om allt mellan himmel och jord och hon listar lämpliga kandidater som jag borde gifta mig med. Men varföööör inteeee? Ehm - för att han är 35 år, gift och har barn? För att han bor i Bryssel och jag känner honom inte? För att han är en person som Daniel har hittat på? Tusen pussar i hennes panna och du är liksom min storasyster.

Kaos i huset. Imorgon kommer flyttgubbarna, och sedan är det slut på den här eran. Ett och ett halvt år har jag kallat nummer trettiofem på denna gata mitt hem. På tisdag får jag, Stina och Linda nycklarna till vårt nya hem, och på onsdag är vi officiellt inflyttade. Dethändersakerhelatiden.

Mina väggar är tomma och resväskor och kartonger står omvartannat i mitt rum. Känns bra.
Sitter på mäklarens hemsida och tittar på bilderna på våran lägenhet med ett litet leende.
Packar saker och undrar om jag någonsin kommer flytta härifrån egentligen?

Jag som egentligen inte ens ville till London...

Idag har jag långlunchat med Stina och blivit med nya skor. Från och med Måndag tänker jag nämligen vintervägra, då stoppar jag undan vinterkängorna för den här gången. Och så är det med det!

Sådanahär inlägg blir det klockan 12.23 på natten när man blivit tillsagd att man visst vill få läsa luddiga icke så betydelsefulla ord. Ska. Börja. Fota. Igen. kanske
Ett sådant textdokument har jag någonstanns också. Om trasig kreativitet.
Men nu ska jag sova.