Satte upp Polaroidisar på väggen

Fick en jordglob av farmor som tidig julklapp när jag var hos henne i helgen. Alltså, har velat ha en hur länge som helst, och den här är perfekt. Från femtio-talet någon gång och lyser nu på mitt skrivbord, hur fint som helst.

Kontakten var dock tydligen ojordad eller något, i vilket fall så passade den inte i mina vägguttag. Så jag åkte till Clas Ohlson och köpte stickpropp och skruvmejslar och sedan meckade jag hemma och klippte sladd och skalade fram koppartråden och bytte kontakt och grejer. Sedan passade den så bra så, och fungerar som ni ser på bilderna alldeles finfint. Kände att jag beträdde ny mark. Like a boss. (Pappa ringde på kvällen sedan för att fråga hur det gått för mig, haha.)

Min fina fina lillebror ♥


I foajén var granen redan pyntad och redo för julen.

Var ute cirka 2 minuter. Höll på att blåsa bort.







Sedan någon gång på eftermiddagen åkte jag därifrån, och hälsade istället på farmor och morfar en sväng.
Något försenad tog jag sedan sent på kvällen tåget tillbaka till Stockholm. Mysigaste helgen, ungefär!

Konstmuseum


Lunch på Le Petit Café




Så fint hemma hos dem!





Kaffepromenader


Köksgolvshäng


Oplanerad finmiddag.

It's a very Greek idea, and a very profound one. Beauty is terror. Whatever we call beautiful, we quiver before it. And what could be more terrifying and beautiful, to souls like the Greeks or our own, than to lose control completely? To throw off the chains of being for an instant, to shatter the accident of our mortal selves?

For if the modern mind is whimsical and discursive, the classical mind is narrow, unhesitating, relentless. It is not a quality of intelligence that one encounters frequently these days.
But though I can digress with the best of them, I am nothing in my soul if not obsessive.
(Donna Tartt)

Läser in mig på människor som tyckt och tänkt och sagt en livstid av saker. Exempelvis Freud och Cialdini och Fishbein och Rossiter. Jag har själv ingen ambition att bli ett efternamn med ett årtal inom parantes i en upptryckt text, skulle bara vilja ha en fin bokstav på tentan på torsdag (Wåhlberg, 2011). Word-dokument (sidor som bara blir fler och fler), kurslitteratur och powerpoint-slides; det finns inget utrymme för romantisering när Microsoft är inblandat. Jag är bara glad om de oändliga sidorna finns kvar när "ett (o)väntat fel har uppstått".

Jag gör ett försök: sitter på mörka trägolv, äter sushi till lunch, spelar Yann Tiersen i bakgrunden, blickar ut förbi spetsgardiner mot soldisiga och krispigt kalla Östermalmsgator, antecknar med färgglada stabilopennor och bockar av saker från listan i min Moleskin-kalender. Och det är ju sant, fast nej. Sitter även osminkad och dricker snabb-kaffe och traglar mig igenom tiotusen begrepp, effekthierarkier och modeller. Egentligen klagar jag inte. Detta är ju inte bara självvalt, utan både relevant och intressant.

Det finns bara så mycket annat jag skulle vilja göra samtidigt, en lusta efter vilket som väljer att infinna sig just. precis. nu: som att läsa ut Outliers och grotta ned mig i litteratur som jag älskar, planera återkomsten utav min kreativitet och citera mina favoritböcker till alla som kan tänka sig att lyssna (se ovan). Det klokaste min kurslitteratur sagt idag kan vara något i stil med att den moderna människan främst har brist på tid.
Men nästa vecka så. Då.

Klockan blir tre igen om nätterna, morgonarna är klädda i eskapism och kaffet går i blodomloppet. Vi stänger dörrarna om oss på kvällen och skratten som ekat och skorna som snuddat vid varandra under dagen bleknar bort. Vi gör listor och anteckningar i almanackan, men när klockan är 02.32 finns ingen verklighet utan bara transit mellan det förflutna och framtiden. Den gråzon som är vårt trygga ingenmansland, där inga minnen känns verkliga och alla måsten blir irrelevanta på ett sätt de aldrig kan vara i dagsljus; det är bara vårt nu mitt i natten.

Varken travar av Moleskine-block, Hemingway eller isländsk pop adderar någon slags dekadent guldkant, inte 02.37. När du sluter ögonen är det till drömmar så bitande verkliga att väckarklockan blir ett hot; inte mot utvilning utan mot en berättelses integritet och rätt till avslut.

Telefonsamtal som väcker liv i din kreativitet (eller så är det bara lägligt, det finns bara en enda sak som någonsin hållt din kreativitet vid liv), du visionerar på natten men på dagen blir det bara ytterligare punkter på dina listor. På tal om dagen: vi skulle kunna romantisera grupprum, koffein, dimmiga morgonar i ett november vars ändå milda kyla redan tränger igenom strumpbyxorna, och mörklockigt hår mot tunn vinterhy. Du tar på vantar och halsdukar och stickade tröjor, men de tunna strumpbyxorna byter du inte ut (isiga vindar är trots allt en påminnelse om att du lever, icke att förringa). Men på natten går allt i gråskala och det mänskliga känslominnet suddar ut relevansen från dagen, och det som komma skall finns bara i textdokument fyllda med ord. Ord som du vet bygger ett förflutet; men klockan 02.50 på natten finns inget verkligt. Eller?

Idag har jag legat i! 07.55 gick jag ut genom dörren, för att sedan möta upp ett stort gäng ifrån klassen; vi hade nämligen bestämt oss för att gå på frukostseminarium om Planning på Berghs, då vi ändå inte hade några lektioner idag. Bra initiativ! Oerhört intressant var det, och dessutom fick man ju kaffe och sådant också. (Bjuds man på kaffe blir allt ok även om det är tidigt på morgonen.)

Efter det satt vi med vårat grupparbete ungefär hela dagen, det ska nämligen redovisas på måndag. Först satt vi på Wayne's, men sedan tog datorbatteriet slut, så i brist på eluttag for vi vidare till Studentpalatset. Inte så flott som det låter, men ganska praktiskt ställe. Jag gick från koffeinkick till energidipp, men där emellan hann vi/jag åstadkomma en hel del. Gillar för övrigt att Unni och Fredrik ser så himla seriösa och koncentrerade ut på den här bilden, de gjorde de nämligen inte på en enda utav de andra cirka femton jag tog och plugget blandades upp med gapskratt, twittrande och mer eller mindre bra skämt.

Hade lovat att möta upp Anna klockan 3, och helt plötsligt var den tjugo i så jag rusade hemåt för att hinna träffa henne. Vi tog ett hurtigt varv runt Djurgårdsslingan i den kalla, höstkripsiga luften.

Gick och var stressad halva promenaden; jag var så uppe i varv efter att ha skyndat omkring hela dagen, så jag pratade fort och mycket och andades lite (blir så när jag är stressad - glömmer andas, inte helt ultimat, blir så jobbigt utan syre efter ett tag liksom...) Men vi hann i alla fall stanna till och fotografera lite. Hade kängor, vit skjorta, kjol och min mysstickade blåa tröja idag. Och så fågelburshalsbandet och ett armband från Marc by Marc Jacobs.

Sedan tog vi farväl och rusade åt olika håll. Anna skulle jobba på filmfestivalen och jag skulle hämta ett par knattar på dagis, så det var bara att skynda iväg. Men nu sitter jag äntligen hemma på min säng och stirrar rakt fram, kommer ihåg att andas och äter clementin. Det är ungefär lagom nivå. Hoppas ni också haft en bra dag!

P.S. - några snabba svar från förra inlägget:
- Jag delar en tvåa på Östermalm med en tjej som heter Madeleine, som är ett år äldre än jag. Förenklat så fick tag på boendet genom min syster, som kände tjejen Madde delade lägenhet med innan och som skulle flytta därifrån lagom tills jag ville flytta upp till Stockholm. Himlans tur! För närvarande är vi dock ett helt litet mysgäng. Maddes storasyster har praktik i Stockholm och bor här under tiden, och Maddes barndomsvän Emil har precis flyttat upp hit för att jobba, så han bor också här under tiden han letar lägenhet (massa folk i Maddes rum alltså, haha). De är fina hela bunten, och jag trivs hur bra som helst! Just nu är dock både Madde och Louise bortresta, och det känns helt knäpptyst att bara vara två stycken igen!

Torsdagen var en krage-lös dag, en inte helt vanlig syn nuförtiden, men omväxling förnyar etc etc. Imorgon har jag inga lektioner, så då ska jag plugga hela dagen, ljuva livet. Snart tenta-p igen, hjälpemig vad tiden bara springer iväg. Nu är det i alla fall november och då FÅR MAN peppa inför julsäsongen. Yes. Det var allt.