and we'll travel the world, this wanderlust is my gift to you.
För en vecka sedan var jag hemma hos mamma och pappa för att fira dubbla födelsedagsbarn. Mamma hade fyllt på torsdagen och min lillebror blev 12 (!) på lördagen. Dagarna innan hade jag hittat en kartong märkt 'Kartor' hemma hos farmor, som jag "fick göra vad jag ville med". Himlans bra. Så som första projekt fick en av kartorna agera inslagspapper.
En till Elias, och en till mamma.
Mamma fick pioner också, fast de hade inte hunnit slå ut än.
Japp. Så var det.
ps. förlåt att jag är sämst på att svara på kommentarer (allt som vanligt osv.), men: <3
afternoon sun (part one and two)
Har så mycket att blogga ikapp! Men, så lite energi när jag kommer hem från jobbet, så lite tid och så dåligt med internet (har jobbat på att få upp bilderna i det här inlägget ett par timmar eller så nu förstår ni). Här är i alla fall litegrann från när jag lekte med Linn en solig onsdagskväll.
Många som är lite halvlika varandra men jag kunde inte alltid välja så det blev så. Man behöver inte ta så allvarligt på hur selektiv man är alla gånger, tänker jag. Hade kunnat skriva något mer intressant här också, men av ovan nämnda skäl hann klockan bli så förskräckligt mycket innan jag kom hit, och jag börjar 7 imorgon så...godnatt.
Hejhej
En ljummen sommarkväll när jag promenerade hem genom fina Stockholm.
Lite förberedande av lunch bara.
En lördagskväll gjorde jag, Isabella & Unni sushi och skrattade lite för mycket åt konstiga YouTube-klipp. (ex detta)
Sedan begav jag mig till Norrköping och sedan dess har jag mest bara jobbat. Men en dag som jag var ledig fikade jag med Johanna. Åh, sådan himla fantastisk person och vän alltså. <3
Vi var på världsmysiga Kafé Kuriosa och drack kaffe ur små koppar från omatchande serviser.
Några bilder jag hade vilandes i kameran och en liten uppdatering bara, så vet ni att jag lever.
världen + tusen och en natt
En världskarta för £2.50 eller så, upptejpad på min vägg med mintgrön washi-tejp & ett tillskott till min Penguinmugg-samling.
Två av de fina små saker som fick följa med hem från London. Känns mycket bra.
Lördag till Tisdag
På lördagen i London tog vi först en en långsam frukost på Pret, efter att vi checkat ut från hotellet. Jag åt gröt förstås. Mycket bra.
Och kaffe såklart då.
Sedan strosade vi mest, hamnade på Foyle's bland annat (ja jag vet, väldigt mycket bokaffärer den här resan, blir så ibland). Sedan skiljdes vi åt, Anna skulle flyga till Sverige och jag skulle ta tåget ned till Kent.
Där väntade nämligen min fina värdfamilj, som jag inte sett på ett år! Jag fotade inte så mycket under helgen men vi hade det i alla fall oerhört mysigt. Det var så himla gosigt och bra att få se dem igen. Det fortsatte regna så vi var mest inne och kollade på film, spelade spel, läste böcker och berättade för varandra om allt som hänt i våra liv sedan sist. Och så var vi ute och åt alla sex också. Himmel, vad jag har saknat dem. På måndagen följde jag kidsen till skolan.
Och hämtade dem också. <3
Så hängde vi lite mer.
Tisdag förmiddag efter att de gett sig av till skola och jobb (och vi kramats många gånger och länge länge) packade jag ihop mitt pick och pack, åkte in till London igen, och gick i lite butiker. Fixade lite sista minuten-saker jag skulle köpa och sådär. Satt på Pret och skrev massa fina bokomslags-vykort.
Sedan satt jag i SAS-loungen på Heathrow och hade det fint, och på kvällen flög jag hem till Sverige igen. En mycket lugn och avkopplande liten resa blev det. Nu ska det absolut inte få ta ett helt år tills jag flyger igen, så hoppas vi på bättre väder nästa gång också.
Fredag, Oxford.
Det blev fredag i London, regnet fortsatte ösa ned, och Anna och jag hoppade på bussen mot Oxford. Det kan vara så att vi till största del åkte dit bara för att Isabella tipsat om en fantastisk bokaffär där alla böcker (och bra sådana) kostade £2 styck. Alla böcker. Waah. Sen hade Anna faktiskt inte varit där innan, vilket skänkte mervärde och så ju.
Vi inledde vistelsen med att trilla in i en liten butik som hade alla möjliga fantastiska saker, som Penguin-prylar, randiga papperssugrör, fina muggar och burkar och andra bra saker. Men bäst var nog att jag fyndade en världskarta för £2.50 som nu mycket tjusigt pryder min vägg. Har letat hur länge som helst efter en bra!
Sedan gick vi till bokaffären. Det är helt galet att jag kom därifrån med sju skönlitterära böcker och en fin coffee table-bok om typografi för den sammanlagda summan £16. Fabulöst.
Sedan letade vi lunchställe, och råkade hitta Oxfords äldsta pub i en liten gränd. Den var så himla mysig. Lågt i tak, med väggar och tak prydda av avklippta slipsar. De enda som var där var ett gäng studenter, några professorer, och en gammal farbror med dotter och fru som stolt kunde peka ut sin avklippta slips i en liten vrå, från sin Oxford-tid. Jag var tvungen att wikipedia puben och slips-grejen när jag kom hem, här kan ni läsa om ni också är nyfikna.
Det regnade så förskräckligt ute så vi tog kaffe också.
Men tillsist blev det, om inte soligt, i alla fall uppehåll! Vi passade på att promenera omkring en sväng då, och titta på universitetsbyggnaderna. Jag har haft sådan himla tur med vädret alla andra gånger jag varit här, och vi har kunnat avnjuta picknick vid floden. Riktigt så blev det inte den här gången, men även om Oxford är mest fantastiskt i sommarskrud var det egentligen inte mindre imponerande denna gång.
Jag var lagom rosa och bar min nya mustach-klocka. Hade fortfarande inget paraply.
Man kan ju inte riktigt hjälpa att bli så himla avis på alla som får studera här och på något sätt ha den mest pittoreska och klassiska universitetsupplevelsen av dem alla. Fattar inte att jag ska drabbas av Oxford-syndromet, varje gång. Aja.
För en annan ser det ju tyvärr mest ut såhär och man får inte riktigt gå in någonstans. Första gången jag var här råkade vi dock smita in på ett ställe i alla fall, lite halvt oavsiktligt. Katalog-idylliskt var vad det var.
På kvällen tog vi bussen tillbaka till London.
Vid Piccadilly Circus mötte vi upp Wren, från Californien, som hade London som sista stopp på sin Europa-turné innan hon skulle flyga tillbaka till USA dagen därpå. Man kan ju inte missa sådan timing, så vi gick ut och åt middag ihop.
Efter att vi sagt hejdå till henne åkte vi tillbaka till hotellet, gjorde oss iordning, och begav oss sedan ut i jakt på Pimms. Vi hittade riktigt goda sådana på en bar/pub vars övervåning mest påminde om ett vardagsrum i en sekelskifteslägenhet, med trägolv, massiva fönster, en enorm kristallkrona och rustik inredning blandat med nätta soffor och fåtöljer.
Och så var det med den fredagen.
Vi inledde vistelsen med att trilla in i en liten butik som hade alla möjliga fantastiska saker, som Penguin-prylar, randiga papperssugrör, fina muggar och burkar och andra bra saker. Men bäst var nog att jag fyndade en världskarta för £2.50 som nu mycket tjusigt pryder min vägg. Har letat hur länge som helst efter en bra!
Sedan gick vi till bokaffären. Det är helt galet att jag kom därifrån med sju skönlitterära böcker och en fin coffee table-bok om typografi för den sammanlagda summan £16. Fabulöst.
Sedan letade vi lunchställe, och råkade hitta Oxfords äldsta pub i en liten gränd. Den var så himla mysig. Lågt i tak, med väggar och tak prydda av avklippta slipsar. De enda som var där var ett gäng studenter, några professorer, och en gammal farbror med dotter och fru som stolt kunde peka ut sin avklippta slips i en liten vrå, från sin Oxford-tid. Jag var tvungen att wikipedia puben och slips-grejen när jag kom hem, här kan ni läsa om ni också är nyfikna.
Det regnade så förskräckligt ute så vi tog kaffe också.
Men tillsist blev det, om inte soligt, i alla fall uppehåll! Vi passade på att promenera omkring en sväng då, och titta på universitetsbyggnaderna. Jag har haft sådan himla tur med vädret alla andra gånger jag varit här, och vi har kunnat avnjuta picknick vid floden. Riktigt så blev det inte den här gången, men även om Oxford är mest fantastiskt i sommarskrud var det egentligen inte mindre imponerande denna gång.
Jag var lagom rosa och bar min nya mustach-klocka. Hade fortfarande inget paraply.
Man kan ju inte riktigt hjälpa att bli så himla avis på alla som får studera här och på något sätt ha den mest pittoreska och klassiska universitetsupplevelsen av dem alla. Fattar inte att jag ska drabbas av Oxford-syndromet, varje gång. Aja.
För en annan ser det ju tyvärr mest ut såhär och man får inte riktigt gå in någonstans. Första gången jag var här råkade vi dock smita in på ett ställe i alla fall, lite halvt oavsiktligt. Katalog-idylliskt var vad det var.
På kvällen tog vi bussen tillbaka till London.
Vid Piccadilly Circus mötte vi upp Wren, från Californien, som hade London som sista stopp på sin Europa-turné innan hon skulle flyga tillbaka till USA dagen därpå. Man kan ju inte missa sådan timing, så vi gick ut och åt middag ihop.
Efter att vi sagt hejdå till henne åkte vi tillbaka till hotellet, gjorde oss iordning, och begav oss sedan ut i jakt på Pimms. Vi hittade riktigt goda sådana på en bar/pub vars övervåning mest påminde om ett vardagsrum i en sekelskifteslägenhet, med trägolv, massiva fönster, en enorm kristallkrona och rustik inredning blandat med nätta soffor och fåtöljer.
Och så var det med den fredagen.
Onsdag, Torsdag.
Nej hörrni, det här duger inte. Jag är ju hemma från London nu, men alltså: har gått på sommarlov i ordets fulla bemärkelse, tydligen från bloggen också. Har blivit världssämst på att kommunicera - svarar jättelångsamt på sms och mail och knappt i telefonen när den ringer. Tillbringar så många timmar jag orkar hålla ögonen öppna med att läsa (läser läser läser), eller se efter barn eller mysa med bra personer. Kom hem med åtta nya böcker från London dessutom, så nu ska jag nog klara mig ett litet tag. För övrigt åker jag till Norrköping på söndag, och har därför inte brytt mig om att förnya mitt SL-kort. Detta innebär att jag går överallt den här veckan, vilket är rätt trevligt faktiskt. Promenerade hem igår kväll hela vägen från Östgötagatan till Gärdet efter fint häng med vänner och sommar-Stockholm var ljust och ljummet trots att klockan var elva. Ljusslingor och gatlyktor och båtar och havet och alla de vackra fasaderna som frontar vattnet. Finaste, finaste staden detta alltså.
Men nog om nu och litegrann om mina första två dagar i London.
Anna och jag flög inte samtidigt, så när jag hade landat mötte jag upp henne på Starbucks vid vårt hotell. Vi laddade med kaffe och jag glömde sedan mitt paraply där, högst orutinerad start med tanke på att det regnade ungefär hela vår vistelse.
Jag lämnade av min väska, och så åt vi middag. Sedan promenerade vi mot Fulham, vi spontanbokade nämligen in en biokväll där.
På vägen dit hittade vi en bokaffär, som hade f a n t a s t i s k t fina utgåvor och omslag på de flesta av sina böcker. Fast vi köpte inga just då.
Sedan gick vi och såg Moonrise Kingdom. Den var så himla himla himla himla himla fantastiskt bra. Se den om ni inte gjort det än! Åh, bästa Wes Anderson alltså.
Vi var nöjda. Sedan var det inte så mycket kvar av dagen, så vi promenerade hemåt igen.
Sedan blev det Torsdag! Anna fick sovmorgon medan jag steg upp i ottan för att åka till jobbet....eh, jag menar SAS-kontoret. Så himla knäpp känsla, ni anar inte. Sitta den där tunnelbanesträckan som jag pendlade varje morgon i ungefär ett år, men inte egentligen vara på väg till jobbet. Fast ska jag vara ärlig så var den delen mest skittråkig, hade glömt hur less jag var på att åka Piccadilly Line Hammersmith->Heathrow. Aja. Superroligt var det dock att träffa och krama alla fina kollegor igen! Jag bjöd på Marabou-choklad (såklart), fick höra de senaste citaten ur The Office Quotebook, pratade en massa med alla och drack kaffe med Aga i köket (ur en muminmugg, kände att det var ett *blogg-moment*, ni vet). Fint var det i alla fall.
Sedan åkte jag till Hammersmith. Det ösregnade, jag hade som ni vet inget paraply. Men det var fint ändå på något vis, när jag promenerade på de där bekanta gatorna än en gång. Tillslut kom jag till Westfield, där jag åter slöt upp med Anna. Lite oparty att hänga på shoppingcenter när man är i London kanske, men vi ville gå i butiker, och alla affärerna på samma ställe + under tak kändes som en god idé under rådande omständigheter. Vi började med lunch på bästa Pret.
Regnlooken.
Sedan fotade jag inget mer förrns vi utmattade slog oss ned för att dricka kaffe och boosta energireserverna. Ute regnade det en halv syndaflod. Sen gick vi i några fler affärer, innan vi promenixade tillbaka till hotellet för att fixa i ordning oss. Vet inte om ni minns när vi var på Milk & Honey i New York? De hör ju egentligen hemma i London, så vi var lite nyfikna på att se om vi kunde ta oss in där också. Och det gick. Återigen var det en sådan där intetsägande ingång, men nu visste vi ju vad vi skulle titta efter. I NY fick man knacka på en dodgy dörr mitt i Chinatown, här var det en stor brun port utan något på och så fick man ringa på vid "M&H" vid en liten porttelefon. Där blev vi i alla fall kvar resten av kvällen och sörplade goda drinkar tills vi inte hade lust med det längre.
Känns ju halvkul sen kanske att den enda bild jag har på det är en halvsne, gul sådan på ett glas med nästan bara is kvar i. Aja, ni får använda fantasin.
Nu ska jag svara ikapp på era kommentarer, det gäller att passa på när man får en släng av kommunikationslust. Kanske ska passa på att svara på ett sms jag fick för ett och ett halvt dygn sedan också, som jag visst glömt. Hoppsan. Sorry.
Men nog om nu och litegrann om mina första två dagar i London.
Anna och jag flög inte samtidigt, så när jag hade landat mötte jag upp henne på Starbucks vid vårt hotell. Vi laddade med kaffe och jag glömde sedan mitt paraply där, högst orutinerad start med tanke på att det regnade ungefär hela vår vistelse.
Jag lämnade av min väska, och så åt vi middag. Sedan promenerade vi mot Fulham, vi spontanbokade nämligen in en biokväll där.
På vägen dit hittade vi en bokaffär, som hade f a n t a s t i s k t fina utgåvor och omslag på de flesta av sina böcker. Fast vi köpte inga just då.
Sedan gick vi och såg Moonrise Kingdom. Den var så himla himla himla himla himla fantastiskt bra. Se den om ni inte gjort det än! Åh, bästa Wes Anderson alltså.
Vi var nöjda. Sedan var det inte så mycket kvar av dagen, så vi promenerade hemåt igen.
Sedan blev det Torsdag! Anna fick sovmorgon medan jag steg upp i ottan för att åka till jobbet....eh, jag menar SAS-kontoret. Så himla knäpp känsla, ni anar inte. Sitta den där tunnelbanesträckan som jag pendlade varje morgon i ungefär ett år, men inte egentligen vara på väg till jobbet. Fast ska jag vara ärlig så var den delen mest skittråkig, hade glömt hur less jag var på att åka Piccadilly Line Hammersmith->Heathrow. Aja. Superroligt var det dock att träffa och krama alla fina kollegor igen! Jag bjöd på Marabou-choklad (såklart), fick höra de senaste citaten ur The Office Quotebook, pratade en massa med alla och drack kaffe med Aga i köket (ur en muminmugg, kände att det var ett *blogg-moment*, ni vet). Fint var det i alla fall.
Sedan åkte jag till Hammersmith. Det ösregnade, jag hade som ni vet inget paraply. Men det var fint ändå på något vis, när jag promenerade på de där bekanta gatorna än en gång. Tillslut kom jag till Westfield, där jag åter slöt upp med Anna. Lite oparty att hänga på shoppingcenter när man är i London kanske, men vi ville gå i butiker, och alla affärerna på samma ställe + under tak kändes som en god idé under rådande omständigheter. Vi började med lunch på bästa Pret.
Regnlooken.
Sedan fotade jag inget mer förrns vi utmattade slog oss ned för att dricka kaffe och boosta energireserverna. Ute regnade det en halv syndaflod. Sen gick vi i några fler affärer, innan vi promenixade tillbaka till hotellet för att fixa i ordning oss. Vet inte om ni minns när vi var på Milk & Honey i New York? De hör ju egentligen hemma i London, så vi var lite nyfikna på att se om vi kunde ta oss in där också. Och det gick. Återigen var det en sådan där intetsägande ingång, men nu visste vi ju vad vi skulle titta efter. I NY fick man knacka på en dodgy dörr mitt i Chinatown, här var det en stor brun port utan något på och så fick man ringa på vid "M&H" vid en liten porttelefon. Där blev vi i alla fall kvar resten av kvällen och sörplade goda drinkar tills vi inte hade lust med det längre.
Känns ju halvkul sen kanske att den enda bild jag har på det är en halvsne, gul sådan på ett glas med nästan bara is kvar i. Aja, ni får använda fantasin.
Nu ska jag svara ikapp på era kommentarer, det gäller att passa på när man får en släng av kommunikationslust. Kanske ska passa på att svara på ett sms jag fick för ett och ett halvt dygn sedan också, som jag visst glömt. Hoppsan. Sorry.
Tisdagen innan London
Ursäkta den totala värdelösheten här inne, men jag är ju i London och har varit lite Internet-handikappad. Nu sitter jag i alla fall på Pret, dricker kaffe och väntar på mitt tåg söderut, och tänkte därför berätta lite om kvällen innan jag åkte till London. Det var i tisdags och jag var bjuden till Bea (för att göra sushi såklart, hehe).
Varje gång man träffar Bea blir man sugen på att färga hela håret rosa, men tror det är lite för stort projekt för min del. Men alltså, fint ju.
Jag fick/behövde inte direkt hjälpa till, men Bea & Mattias hade läget under kontroll så det var ju lugnt. De är ju rätt ruttade.
Mattias fixade en väldigt fancy uppläggning.
Bettan kom också.
Mattias var pepp.
Sedan följde en diskussion om lockar, så alla skulle känna och undersöka Bettans hår lite.
Och helt plötsligt var klockan sent så vi begav oss till Trägården och spenderade resten av kvällen där. Sen åkte jag hem, sov en stund, vaknade, packade och åkte till Arlanda. Fin kväll, tackartackar.
Varje gång man träffar Bea blir man sugen på att färga hela håret rosa, men tror det är lite för stort projekt för min del. Men alltså, fint ju.
Jag fick/behövde inte direkt hjälpa till, men Bea & Mattias hade läget under kontroll så det var ju lugnt. De är ju rätt ruttade.
Mattias fixade en väldigt fancy uppläggning.
Bettan kom också.
Mattias var pepp.
Sedan följde en diskussion om lockar, så alla skulle känna och undersöka Bettans hår lite.
Och helt plötsligt var klockan sent så vi begav oss till Trägården och spenderade resten av kvällen där. Sen åkte jag hem, sov en stund, vaknade, packade och åkte till Arlanda. Fin kväll, tackartackar.
Existensfragment.
Jag överlevde den här veckan också, och nu är terminen slut. En mycket hetsig vecka, därav tystnaden. Jag jublar och jag sörjer och kanske träffar jag finaste klassen alla måndagsmorgnar i höst, annars får vi ses alla lördagskvällar istället.
När skriken och skratten ekar lika högt mellan byggnaderna som de gör i telefonluren vet jag att jag är nära. Jag hittar dem intrasslade i varandra i en hög på trottoaren vid Adolf Fredriks kyrka. Vilken syn. De kommande fyrtio minuterna förflyttar vi oss maximalt ett kvarter. Mina fötter har stadig kontakt med marken ungefär halva den tiden. Ena sekunden går jag, i nästa är jag uppslängd över någons axel, sitter på någons rygg, eller så är helt plötsligt även jag intrasslad i en hög på asfalten. Vi skrattar högt, högre, högst och mitt hjärta väger ingenting för en sekund. Nattens råd är "Tänk inte så mycket hela tiden Karin!" och nog vore livet enklare om det fungerade
just precis så.
Vi blir färre och färre och fler och sedan var vi bara två, men vi fortsätter tappert och:
ikväll ska jag gå helt emot min personlighet och vara OANSVARIG och IMPULSIV,
deklarerar jag bestämt,
och visst blir det så men sedan kommer jag
ändå
till skolan dagen därpå med vår strategiska rapport färdigskriven
och powerpointen fixad.
Men tänk inte så himla mycket då.
Kaffe. Mer kaffe.
Aktsamt plockar jag in kurslitteraturen i bokhyllan. Pressar in böckerna där det egentligen inte finns någon plats (alla utom de riktigt fina, de får ligga i en trave på skrivbordet).
Istället radar jag upp dem, ledighetens start-femma: Drabble, Lessing, Fowles, July & Woolf. Läsningen som bara blev stillastående bokmärken i samband med terminens upplösning får nu vara med igen. Det är emotionellt trauma i ordform och en värld helt olik min och det enda jag vill ha just nu.
Isiga vindar och ohämmat regn dränker drunknandet och under täcket är det bara jag och människoöden noggrant författade, andra människors känslor, trasiga hjärtan, svåra beslut, nät av lögner, främmande öar och filosofiska tankar. Någon annans värld, och jag i den.
Den här staden är fullt av gammalt jag och det tar fem timmar från avfärd tills jag får klaustrofobi och vi låtsas inte ens längre.
På tisdag är jag tillbaka i Stockholm,
och på onsdag får jag äntligen flygplatsrus i hjärtat,
London-gator under fötterna,
och en helt annan tid, en annan
existens.
