Här kommer del ett av era fina enmeningsberättelser. 

Jag gick ut, rakt genom skogen till jag kom till en äng där jag ställde mig och andades in livet med uppsträckta armar.

❦

Jag låser dörren till mitt hjärta nu men nyckeln ligger under mattan, bara så att du vet.

❦

Det är jobbigt, men avståndet spelar ingen roll så länge du finns i mitt hjärta och jag i ditt.

 ❦

En rast är det så vitt och glittrigt utanför att alla bara måste springa ut för att göra änglar på marken, fånga snöflingor i halsduken och koppla bort verkligheten för en stund.

❦

Vi sitter och lyssnar på alla fina och eftertänksamma ord som sägs, med tårarna rinnandes ner för kinderna får vi sedan säga farväl.

❦

Söndagen kändes inte så tråkig när man vaknar upp till årets första snö och vet att det kommer bli en mysig första advent.

here.

Drar sömnigt upp rullgardinen och möts av ett vitt, glittrigt snölandskap så jag börjar hoppa av glädje och han kommer och lägger sina händer på mina höfter och gömmer sitt ansikte i mitt hår och fnittrar åt mig.

❦

Han klev ur bilen och så fick jag den där efterlängtade kyssen som vi båda hade väntat på.

❦

Den vanligtvis så vardagliga sysslan "att handla mat" blev spännande när jag såg en man gå runt i butiken med en kattunge på axeln.

❦

Jag önskar att jag var stark som dig, Sara, säger min kompis till mig, och berättar sedan en så otroligt tragisk livshistoria, och nu sitter jag hemma med en klump i magen och undrar hur fan jag ska kunna hjälpa henne.

❦

när jag vaknar på morgonen han pussar mig i hela ansiktet och säger att "du är så fin. och du behöver inte ens anstränga dig".

❦

Snötunga granar och ensamma träd bortglömda och täckta av snö, bussar kämpar vidare uppför backen, genom det vanliga grå som har blivit gnistrande vitt.

❦

Jag kunde inte sova och även om det är december nu så hörde jag fåglarna sjunga mitt i natten, när till och med London låg tyst.

here.

Där stod jag, utanför porten med världens största klump i magen och med skakiga ben men visste samtidigt att det inte kan bli något annat än bättre nu, i alla fall hoppas jag det.

❦

Out of all the beautiful things you said, all the wrong words got stuck in my brain.

❦

Varje gång jag vaknar påminns jag om att han faktiskt aldrig kommer finnas bredvid mig igen och undrar varför världen plötsligt mörknade en nyans.

❦

Vi dricker vin i en kall bar och hon pratar tills hon skäms, men jag ber henne fortsätta medan andra människor runt omkring måste ropa högre för att höra sig själva över mitt hjärtslag som slår så hårt när hon är såhär nära.

❦

Den følelsen man får når man setter seg på toget og vet at om 8 timer får man se verdens beste mamma.

❦

Julgran i entrén och julmusik ur högtalarna och snön som väntar bakom dörrarna och julen har inte känts närmare än när Mariah Carey sjunger "All I Want For Christmas Is You".

❦

Att jag ännu en gång inser att han har stängt mig ute och att vi:et som fanns innan liksom har rasat sönder och då gråter jag igen.

min bästa vän är inte bara en enda person, utan flera, och alla är de otroligt bra på olika sätt.

när jag borstar tänderna blir jag oftast uttråkad och gör det därför antingen alldeles för kort tid, eller så lämnar jag badrummet för att göra något annat samtidigt, och borstar i ungefär en halvtimme

när jag lagar mat brukar jag läsa samtidigt, under tiden som pastan kokar osv.

jag är rädd för misslyckanden och fåglar.

den värsta känslan är likgiltighet. I princip vad som helst är bättre än att inte orka bry sig om någonting alls. Än total tomhet.

den bästa känslan är livsglädje. Då klarar man ungefär allt.

jag är bäst på att komma ihåg exakta citat och de mest specifika detaljer även om det har att göra med något som hände för flera år sedan, och dessutom är jag ganska bra på att läsa böcker samtidigt som jag går, även i stadstrafik.

jag är sämst på muntliga presentationer, formulera i tal hur jag känner och att lägga mig på någon slags sund lagom-nivå. Är väldigt mycket allt eller inget.

jag lyssnar på musik efter humör. Just nu mycket Radical Face, Band of Horses och Bon Iver.

jag tycker om att ha tid, att läsa böcker, att dricka kaffe, att klara av saker som först verkade oöverstigliga, fina kragar, min familj, att flyga, nya städer, att skratta så jag kiknar och att få post.

kärlek(en) är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

i somras flyttade jag tillbaka till Sverige efter att ha bott två år i London.

sist jag grät minns jag knappt. Ibland gråter jag i och för sig av ren frustration när jag blir riktigt arg (hemskt irriterande), men oftast blir jag bara likgiltig snarare än tårögd när jag är riktigt ledsen.

när jag vill tänka behöver jag få vara för mig själv.

när jag bakar brukar jag improvisera lite utöver receptet. Mer spännande så.

just nu tänker jag på tentan på torsdag, att jag ska hem till Norrköping i helgen, livet & att mitt rum behöver en jordglob och en ljusslinga.

idag har jag suttit i skolan ungefär hela dagen och haft rast med Unni, med inslag av tentaplugg. Fast nej har faktiskt varit heltokej-effektiv.

ikväll ska jag sova. För alltså jag är så oerhört trött och jag ska upp så oerhört tidigt imorgon.

imorgon kommer jag tentaplugga, tvätta, promenera och förhoppningsvis hinna läsa ut min bok. Det är egentligen roligare än det låter pga bra pluggsällskap, kommer få helt rena kläder och lakan, det är behagligt att promenera med bra musik i öronen och min bok är riktigt bra.

min mobiltelefon är med ungefär överallt. Nej okej; överallt.

när jag vaknar på morgonen är det bästa som finns när man kommer ur sängen som planerat så att man sedan kan ta det lugnt och slippa stressa.

om jag var ett djur skulle jag vara någonting farligt men snällt, och absolut inte en fågel.

1 2 3(?)

It feels almost tragic that one can find comfort in such a depressing statement, but five hours truly felt like nothing in comparison. I'm tapping the passenger seat with my fingers, keeping the beat to the song on the radio. This year is different. We know by now that we can do this; that our friendship will survive, that we will survive.

We're not dodging the subject per se, but we're avoiding accepting that the moment is just around the corner. We lay all our energy on finding parking, discussing whether you'll have excess baggage, if you've packed the sweets in the carry-on or not, which terminal we need to go to. We're leaving the emotions out of the conversation, for now.

Few feelings can quite compare to the one where you stand motionless; watching someone you love walk through security, and grow smaller and smaller. You stand there, empty inside, watching them go and know that you will not see them again for six months (at best), a year (most likely).

It was also the mental strain of knowing what you were doing to yourself. It was the panic, the anxiety. It was being curled up on your bed in the darkness, holding your arms around yourself and fighting the tears. It was the complete and total awareness of the fact that you were slowly killing yourself, on purpose. It was a thrill, a high, an obsession - and it was hard to breathe.

#2 The way you pull my chair out for me at the dinner table.

#3 The way you greet me and say farewell with French style kisses on both cheeks.

I hate that my usual wit and intelligence seems to disappear when I'm around you.

I hate that it's been almost a year since I met you, and you still haven't a clue that I can't get you out of my head.

I hate that I love your imperfections.

I hate that we'll never become anything.

Because we're out of time.

Her breath turned into white puffs of tired air as she exhaled into the cold night. It was September and there wasn't really much left of summer, the nights were growing weary and the days became shorter. And to survive, everyone would wrap thick scarves around fragile necks and stay in bed longer than they should in the mornings. And then they'd miss breakfast for there was no time. But here was this girl, and she was lying on the asphalt driveway in her white t-shirt, skinny arms freezing and a mess of blonde hair hitting the concrete.

We were on the wrong end of London and we would not arrive 'til midnight, but that was okay cause we felt carefree and impulsive and it was all like something out of a movie anyways.

for words, even though there's so much you want to say.

you try to think

about what you're feeling,
but the only identifiable emotion is confusion, and that realization

gets you nowhere.

your face shows nothing but your lungs are screaming

for air and your heartbeat feels like small fists pounding

on your ribcage from the inside.

your soul cries with the music you listen to

and you wonder

why others can know so well, better than you even,

what it is you are feeling.

you're this person no one knows about,

but you're still who they think

you are because you once were and it doesn't just go away.

does it? one day i'm going to cry about all of this,

and then i will get up and walk away.

walk away.

You quit, again and again, because of what you love. Because certain things you don't want to compromise, because certain people you can't bear to hurt.

And you start, again and again, because who you are is what you can't stand.

If only words and desire could be all, and not the hopeless mathematics that you obsess over but which never adds up.

We were squeezed into the same little toilet booth at least five times that night, in the London club that was swallowing all our troubles. Giggling, stumbling and leaving old ghosts behind. You know what makes me strange and I know what makes you strange and we understand. We've got the most different backgrounds, views on life and habits, but it's not even important. And I like the way you are different. You make me shake my head in an amused manner, at all the things I've never done and would never do. You ask about the most personal and complicated aspects of my outlook on life, and I tell you, and you understand and accept even though you don't agree and even though I can barely navigate the confusion myself. I've only known you a few weeks, but I'm so much me that you're one of a handful already.

You told me your secrets and I tell you mine, and there are no sorrows tonight. We dance into oblivion, we throw our heads back and laugh, and I can't help but think that they were all so wrong. I don't feel empty, I feel alive.

1301 bra och dåliga livsord; om dig, om mig, om andra, om ingen, om framtid, om förflutet, om allt, kanske mest om ingenting - bortglömda i en dammig mapp utav word-dokument och hastigt ihopslängda rader.

bildkälla